onsdag 13 juni 2012

Monstrets dotter av Kristin Cashore

Titel: Monstrets dotter
Originaltitel: Fire
Serie: De Utvalda #2
Författare: Kristin Cashore
Förlag: Semic
Sidantal: 495

Tack Semic förlag för rec. exet!

Detta är del två i en serie men eftersom den utspelar sig före första boken, Tankeläsaren, så kommer det inte finnas några spoilers för den i recensionen.








Flamma är ett monster. Hennes far Cansrel var också ett monster, och han använde sina krafter för att kontrollera rikets kung, Nax, och skapa kaos och lidande i kungariket.
   Nu är både Nax och Cansrel döda, men Flamma är fortfarande ett monster, rikets sista mänskliga monster. Som ett monster är hon otroligt vacker och har en förmåga att läsa andra människors tankar och ta över deras sinnen. Men folket minns vad Cansrel gjorde med sin makt och det minns också Flamma, och därför är hon hatad av många och vågar nästan aldrig använda sina krafter av rädsla att hon ska bli som sin far.
   Men riket står på gränsen till krig och Flamma tvingas inse att hon kan komma att bli tvungen att använda sina krafter för att rädda oräkneliga människors liv.

Jag tyckte att första boken var sådär, men jag var faktiskt mer förtjust i Monstrets dotter av någon anledning. Den kändes mer spännande och mer händelserik. Fortfarande är den inte riktigt den typiska fantasyboken, den är långsam och med djupa karaktärer och utan några riktiga fantasyelement bortsett från att det utspelar sig i en annan värld (och såklart att Flamma är ett monster). Det finns inga drakar eller trollkarlar eller troll men det funkar ändå. I första boken tyckte jag att det blev lite tråkigt men jag tyckte bättre om det här, kanske för att jag var mer beredd på det den här gången.

Bokens starkaste sida är karaktärerna, allihopa känns äkta även om jag inte gillar alla, speciellt inte Archer. Seriöst, han var ett riktigt kontrollfreak! Men jag gillade Brigan och Flamma. Hon var stark på ett helt annat sätt än Katsa som var mer fysiskt stark. Flamma var istället mentalt stark, envis och höll hårt i vad hon trodde på. Jag uppskattade hur hon valde att hjälpa kungadömmet på olika sätt, trots att hon inte alltid uppskattade det själv. Hon satte andra framför sig själv för att rädda liv.
   Vad jag däremot inte gillade var hur boken framåt slutet blev lite typiskt krig/fantasy-mannen-är-ute-i-kriget-och-kvinnan-sitter-hemma-och-oroar-sig. Flamma gick ständigt runt och oroade sig medan andra tog tag i saker och ting. Sånt är så fruktansvärt irriterande. Men däremot tyckte jag det var väldigt roligt att Cashore slängt in en del kvinnor i armén. Det händer inte ofta men uppskattas starkt.

Jag fick lite antiklimax-känsla av av slutstriderna. Det var inga episka strider precis, speciellt som Flamma knappt var närvarande, men det var fortfarande bättre än i första boken.

Kort sagt skulle man kunna säga att jag tyckte bäst om första halvan av boken, och att jag i det stora hela tyckte bättre om den än den första boken.

1 kommentar:

  1. Sv: Tack så mycket! Roligt att du gillade den :)

    SvaraRadera