söndag 6 maj 2012

Rör mig inte! av Tahereh Mafi

Juliette har varit instängd i ett mentalsjukhus i nästan ett år. Hon har inte rört någon, talat med någon, på nästan ett år.
   Hon är inlåst för att hon är ett monster. För att när hon rör vid någon så händer det saker som inte borde hända. Hemska saker. Döda saker.
   Ingen har brytt sig om Juliette på nästan ett år. Världen är alltför upptagen med krig, svält och naturens kollaps. Men så en dag får hon en cellkamrat. En pojke. Och han är bara början av Juliettes nya liv. För plötsligt har Åter etablissamanget bestämt sig för att hon kanske kan vara till nytta. Och nu måste Juliette välja.
   Slåss för Återetablissamanget. Eller kämpa mot dem.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på Rör mig inte! Recensionerna jag läst om den var övervägande negativa, så jag läste den i stort sett bara för att den var en dystopi. Döm om min förvåning när jag faktiskt tyckte att den var riktigt bra! Kanske funkar Mafis speciella språk bättre i den svenska översättningen än i det engelskspråkiga originalet.
   För Mafis språk är utan tvekan annorlunda. Det är metaforer, konstiga beskrivningar och överstrukna meningar om vartannat, och när jag väl vant mig och slutat reta mig på det så tyckte jag riktigt bra om den här sortens skrivteknik. Det blir poetiskt utan att bli långdragigt (som det blev i Matchad till exempel).
   Dessutom tycker jag att språket gör så att det känns som om man kommer huvudpersonen, Juliette, mer inpå livet. I början känns det verkligen som om hon blivit lite galen av att vara instängd så läng, med avklippta, upprepade och överstrukna meningar istället för ren text.

På tal om Juliette så är hon definitivt min favorit bland bokens karaktärer. Hon är mjuk, snäll och försiktig samtidigt som hon är envis och viljestark. Inte en chans att man får köra med och bestämma över Juliette! Det är imponerande att hon lyckats hålla sig vid sina sinnens fulla bruk efter allt som har hänt.
   De andra karaktärerna har jag inte mycket till övers för. Warner, bokens "bad guy" var lite cool, men Adam, kärleksintresset, var ganska så intetsägande.

Rör mig inte! är visserligen en dystpoi, men jag skulle vilja säga att romansen och olika personliga relationer är vad boken riktar in sig på mest, istället för världens stora problem och miljökatastrofer. Det blir lite väl mycket romantik, som för övrigt inte inte är den mest trovärdiga, men Mafi lyckas ändå hålla spänningen uppe och blanda in en del element som för min del är helt oemotståndliga, och jag är till största delen helt nöjd med bokens gång. Slutet är tillräckligt öppet för att jag inte ska slita mitt hår i väntan på uppföljaren, men samtidigt finns det nog med cliffhanger för att jag ivrigt ska invänta uppföljaren.

Rör mig inte! får en stark fyra utav fem i betyg av mig, och med lite mindre romantik så hade jag kanske gett den en femma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar