torsdag 17 maj 2012

Obernewtyn av Isobelle Carmody

Efter vad som inte kan vara annat än ett kärnvapenkrig är livet på jorden inte längre vad det brukade vara. Samhället är inte bara korrupt och marken förgiftad, det föds dessutom både människor och djur som muterat av strålningen.
   Lagen säger att alla mutanter ska brännas när de föds, men vissa mutationer är svåra att upptäcka. De som sätter sig i hjärnan.
   Istället för att bränna människor som i många år trots vara normala bestämmer sig the Council, de som styr allt, för att istället skicka dem till fängelset Obernewtyn där den mytomspunna the Doctor sägs arbeta på ett botemedel.
   En dag upptäcker Elspeth Gordie, en mutant med oerhörda mentala krafter, att hon sitter i en kärra på väg till Obernewtyn. Och om historierna hon hört om platsen är sanna så kommer hon aldrig att komma därifrån.

Obernewtyn var inte alls vad jag väntade mig. Jag trodde väl att det skulle vara något i stil med dagens dystopier med konstanta eldstrider och triangeldraman, men fick något helt annat. Isobelle Carmodys bok publicerades första gången på 1980-talet, långt innan den nuvarande dystopitrenden, och därför är den inte heller speciellt lik dem.
 
Carmody har vävt in en hälsosam dos med fantsasy i sin bok, och då menar jag inte fantasy i stil med drakar eller vampyrer, utan bara lite profetior och snack om ödet. Själva miljön och skrivsättet påminner också om en klassisk fantasy, med konstiga namn i stil med Obernewtyn och till och med en karta på första uppslaget. Men i grund och botten så är det fortfarande en post apokalyptisk, efter katastrofen, bok.

Jag tyckte vare sig om eller ogillade Obernewtyn (om jag skriver titeln några gånger till kanske jag klarar av att stava den ordentligt snart). Som sagt så väntade jag mig och hoppades på något annat, och den mer mysterieinriktade historien gick inte riktigt hem hos mig. Det var lite spännande, det erkänner jag, och jag var nyfiken på att få reda på vad som faktiskt försiggick i mutantfängelset. Men jag tycker inte att jag fick tillräckligt med svar. Jag antar att jag måste läsa resten av serien om jag vill veta mer.

Det jag gillade mest med Obernewtyn (fortsätter försöka) var nog faktiskt språket. Det kändes lite ålderdomligt, vilket ju inte är så konstigt med tanke på att den skrevs på åttiotalet. Men jag gillade det vackra, dystra språket och hur det stegvis byggde vidare på historien. Meningarna kändes annorlunda uppbyggda än i andra engelskspråkiga böcker jag läst, och det är kul att veta att jag kan uppskatta böcker även om de inte är skrivna på 2000-talet.

Karaktärerna hade jag inte så mycket för. Jag tyckte hyfsat bra om huvudpersonen, Elspeth, men det var nog mest för att hon hade förmågan att prata med djur (vem skulle inte vilja kunna göra det ?!). Annars tyckte jag det var väldigt uppfriskande att hon inte ständigt skulle gå omkring och gnälla över att hon var ett "missfoster" eller att hon ville leva ett "normalt" liv som personer med superkrafter i böcker alltid tycks ha en tendens att göra. Tack Carmody!
 
Men det är en sak jag inte riktigt fattade. Jag tyckte det var hur tydligt som helst att personer med mentala förmågor skickades till Obernewtyn, men trots det tycktes Elspeth tro att hon var den enda i hela världen med förmågor, och alla verkade bli jätteförvånade över att upptäcka att hon hade några. Jag hängde aldrig riktigt med där.




Som jag nämnde är Obernewtyn första delen i en serie, en australiensisk serie faktiskt. Del två heter The Farseekers, och om jag förstått saker och ting rätt ska det bli åtta böcker där den sista ska komma ut 2013 (!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar