torsdag 10 maj 2012

Inte nöjd med boken? Skriv en egen!

Varning för långt inlägg som handlar om det här med att skriva böcker!

Jag har skrivit eller hittat på egna historier så länge jag kan minnas, men aldrig speciellt ihärdigt (efter att ha kollat igenom mina dokument har jag upptäckt att nästan alla mina påbörjade böcker slutar någonstans mellan 20-30 sidor).
 
Men efter att ha läst Pia från Bookrelateds bok Världen är elak så har jag än en gång börjat tänka på det där med att skriva själv.
   För hur ofta händer det inte att man läser en bok som verkade så lovande, men sedan visar sig vara värdelös? Personligen brukar jag ha lite svårt att släppa sådant, för det rör sig ju ofta om en väldigt bra grundidé som sedan slarvats bort på vägen.
   Ja, men gissa vad, då är det ju perfekt att skriva en bok!

Med detta menar jag inte att man ska stjäla författarens hela historia och sätta dit namn på den, gud nej, gör inte det. Men använd idéerna.
   Det här gäller ju inte bara böcker, utan filmer och serier också. Jag älskade TV-serien Avatar: The legend of Aang (nej, den har inget med filmen med de blå utomjordingarna att göra) när jag var lite mindre, och på många sätt så är jag fortfarande otroligt fäst vid den (det har just kommit ut en spin-off serie till den, The legend of Korra, som jag just nu håller på att titta på). Men det var ett visst kärlekspar i serien som inte blev alls som jag hade hoppats, och jag har som sagt lite svårt att släppa sådant.
   Därför tänker jag mig de två huvudpersonerna i min nuvarande lilla "bok" som paret från serien, även om de egentligen inte är alls speciellt lika varandra. Jag känner helt enkelt att det måste bli så som jag hoppats, och om det inte blev så i originalet, ja, då får jag göra något åt det.

Det jag pratar om har alltså ingenting med fanfictions att göra, utan bara om att "låna" idéer. Efter att ha sett Pirates of the Carribean-filmerna så känner jag ett enormt behov av att skriva en bok om pirater. Efter att ha sett Sleepy Hollow och The Frighteners ville jag omedelbart börja skriva på en spökhistoria. Efter Hungerspelen ville jag skriva en dystopi. Det handlar helt enkelt om att väva ihop mängder av olika saker och göra något eget av det.
   För lite eget måste det ju finnas också. Själv har jag kraven att min nuvarande bok bland annat ska innehålla hästar och ett gay-par, sådant som man kanske inte automatiskt tänker sig i en science fiction.

Nu har jag babblat på i evigheter om mina små "böcker", så jag tänkte att jag kunde lägga ut ett kort stycke ur den jag håller på med just nu, en science fiction/dystopi/post apokalyptisk/romans/häst/övernaturligt historia där jag försöker få med lite av allt. Kan stolt säga att jag lyckats släpa mig över den kritiska 20 sidorsgränden, den är just nu på lite drygt 40 A4. Bilden ska förresten föreställa berättaren. Jag har bestämt mig för att om jag någonsin får an bok utgiven så ska den ha bilder, punkt. Det kanske ser lite barnsligt ut, men jag tycker att det ger lite mer liv till historien.



När Jenni aldrig kommer tillbaka till matten blir jag förvånad. Hon vet bättre än att komma tassande tillbaka till lektionen när hon kan få en halvtimmes ledigt. Det är när hon inte dyker upp på svenskan efter det som jag börjar oroa mig. Det var många år sedan vi kom överens om att bara skolka när vi absolut inte orkade gå till lektionen. Det är inte så att vi tycker att skolan är kul, men vi vet hur viktigt betyget är när vi ska in på en vidare utbildning. Men det behöver inte betyda att vi orkar bry oss om att gå på varenda lektion, ibland behöver vi helt enkelt lite extra fritid.
   Men vi kom också överens om att vi alltid skulle skolka tillsammans. Det finns ingen mening med att gå omkring alldeles ensam i Zitty och känna sig utstött, och vi är ju bästa vänner.
   En del av mig känner att det inte skulle vara särskilt förvånande om hon faktiskt dissat mig och gått med någon annan, men den delen ligger långt borta. Jag vill och ska in i det sista lita på Jenni.
   Därför blir jag orolig när hon inte kommer tillbaka, inte ens efter svenskan.
   Men vad kan jag göra? Jag skickar några meddelanden till henne och håller ögonen öppna men utöver det finns det inte riktigt något jag kan ta mig till.
   ”Lils!”
   Jag tittar upp och ler frånvarande mot Jasper, Linna och Gloss som kommer studsande mot mig. Det var Jasper som ropat, och jag kan känna hans blick på mig trots att han går arm i arm med Gloss som ser sig omkring likt en vildkatt beredd att försvara sitt revir. Hon ger mig en kort blick och energin runt henne skiftar i innan hon ler mot mig.
   Linna trär in sin arm under min så att vi går i armkrok och drar någon form av skämt, men jag orkar inte riktigt lyssna. Hennes energi sprakar irriterat när hon upptäcker hur frånvarande jag är.
   ”Hej, Lils.” Jasper sliter sig fri från Gloss och lägger en arm över mina axlar. ”Du är lite borta. Var har du din skugga föresten?”
   ”Jenni? Hon är på forskningskudden.”
   Borde jag ha sagt det? Jag biter mig i läppen och försöker fortsätta se glad ut. Tänk om det hänt något? Hennes mamma kanske är skadad.
   Forskningskudden?” Linna visslar imponerat och petar mig i sidan med armbågen på ett obehagligt sätt.
   ”Nåt sånt, ja.” Jag fortsätter le så obekymrat som möjligt och önskar att jag inte sagt något. Stackars Jenni kommer bli överröst med frågor när hon kommer tillbaka.
   Om hon kommer tillbaka.
   Jag tvingar undan tanken och fortsätter att släppas runt av Linna med Jaspers tunga arm över axlarna tills de kommit tillräckligt djupt in i ett samtal för att inte märka något när jag slinker iväg. Deras färger och energier visar att det bara är Gloss som märker att jag försvinner. Hon är nöjd.

Jag vet inte riktigt hur länge jag kunnat läsa av folk nu. Det måste ha varit flera år sedan som jag började få bättre grepp om vad de egentligen tyckte, men jag antog att det bara var en ovanligt bra magkänsla. Jag visste alltid om någon ljög för mig, om någon var glad eller ledsen, även om de egentligen försökte låtsas om något annat.
   Men sedan började jag inte bara känna utan se, se något som jag inte kan beskriva som något annat än auror. Jag vet inte varför. Jag bor inte i förorterna eller i vildmarken, så jag borde inte kunna sådant som ingen annan kan.
   Fast det behöver ju inte betyda att jag inte uppskattar det.
   När jag kommer till stallet upptäcker jag direkt att Kayla döljer något för mig. Det lustiga är att för något år sedan hade jag aldrig upptäckt något sådant. Jag pratar aldrig med Kayla, så hon behöver knappt ens göra något för att hålla undan något från mig.
   Varje gång jag passerar henne idag känner jag hur hennes nervösa energi kastar sig över mig, och jag ser hur hennes jordfärgade, mättade aura fladdrar som eldslågor i en storm.
   En grupp elever traskar ut ur stallet med sina hästar och Kayla följer med för att hjälpa en av de mindre pojkarna för att hjälpa honom med sin ponny, ett sött sto med spretig man. Jag följer efter lite i skymundan, låtsas studera hästarna i sina hagar en bit bort. Kayla har inte märkt att jag är bakom henne, det kan jag känna på hennes lugna, avslappnade energi.
   Småbarnen, ponnyerna och Kayla går på gåsled in i paddocken, Kayla hjälper de som behöver det upp i sadeln och går sedan därifrån igen för att låta Jannike ta över. Jag står dold bakom ett träd och när jag känner att Kayla kommit tillräckligt nära traskar jag nonchalant fram därifrån och försöker se drömsk ut. Min blick glider över den glittrande staden som tornar upp sig bortom ridskolans träd och grönska. Silverstråk av bubblor som susar fram över allt annat, byggnader med flimrande ljus innanför sina fönster, den sjunkande solen som kastar sitt gyllene sken över världen. Zitty är en skål full av juveler, där muren är skålens kanter.
   I ögonvrån ser jag Kayla hejda sig, tveka inför att gå förbi mig och riskera att jag pratar med henne eller gå en omväg och verka misstänkt. Auran flimrar nästan panikslaget och klara, hetsiga färger väver sig in i det mörkt gröna och bruna. Hennes skräck täcker mig som en kvävande filt.
   Jag ler mot henne på det sättet som nästan alltid får folk att le tillbaka, och mycket riktigt så tvingar hon sig att besvara leendet. Det ser ut som om hon är på väg att kräkas.
   Varför är du så rädd?
   ”Du har inte råkat se Jenni häromkring?”
   Frågan är egentligen inte den jag vill ställa. Självklart vet hon ingenting om Jenni. Men hon döljer något, och att fråga om Jenni känns som ett oskyldigt sätt att inleda ett samtal. Jag har en aning om vad det egentligen är hon döljer för mig. Zachs ansikte glider förbi i mitt huvud och mitt leende blir lite stelare.
   Kaylas inre explosion är fysiskt kännbar. Smaken av galla i munnen, stickningar i hela kroppen, känslan av att frysa fast i ögonblicket utan en chans att kunna ta sig därifrån. Det krävs en kraftansträngning av mig för att kunna avskärma mig från hennes känslor, och trots att jag lyckas övertyga mig om att det inte är jag som har panik så får jag ändå andningssvårigheter och kallsvett. Varför känner jag det så tydligt? Det här är inte den vanliga förnimmelsen eller magkänslan som jag brukar ha. Hennes aura sprakar som ett fyrverkeri och sällar sig som ytterligare en juvel i Zittys skål.
   Det har gått kanske en sekund. Jag stirrar förvånat och chockat på Kayla som blek i ansiktet flackar med blicken hit och dit. Ingen av oss ler längre.
   ”Jag vet inte. Har inte sett henne.” Rösten är så svag att jag nästan överhuvudtaget inte kan höra henne. Energin skimrar nervöst. Hon ljuger.
   Hur kan hon veta något? Det är Kayla. Kayla med de vattniga ögonen, Kayla som aldrig säger något. Det finns inte en chans att hon vet mer om Jennis plötsliga försvinnande än vad jag gör.
   Du kan ha blivit dissad, dumpad.
   Kroppen känns tung. Har Jenni kommit fram till att jag inte duger längre?
   Det gör ont att se Kaylas ansikte. Jag vänder mig om och går därifrån så snabbt jag kan utan att springa.




Kan passa på att detta inte är huvudpersonen utan huvudpersonens kompis (ja, jag använder mig av skiftande point of views). Känn er fria att säga vad ni tycker, jag lovar att inte ta illa upp. Om ni hittar något konstigt så är det bara att säga det, jag tenderar att bli lite blind för min egen text och märker inte riktigt om det händer något märkligt och uppskattar konstruktiv kritik.



6 kommentarer:

  1. Jag tycker att det var riktigt bra! :D Nu vet jag ju inte vad berättelsen handlar om helt så det är svårt att säga speciellt mycket. Men efter bara ett par meningar så blev jag direkt intresserad att läsa vidare (observera att det är mitt i natten nu och jag är trött och skulle precis gå till sängs men fastnade här;) ). Visst finns det några få meningar som jag skulle ha skrivit annorlunda, men det var ju inget fel med dem liksom :) Och jag gillade det där med aurorna och färgerna som hon kunde se och känna, det var coolt! Just det här styckeet kunde jag faktiskt inte hitta några större fel i, och jag hoppas man får läsa mer någon gång :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) Har inte visat den här texten för någon tidigare (har inga kompisar som gillar att läsa...) så det är kul att få veta vad någon annan tycker. Jag kommer kanske lägga ut andra delar av den i framtiden, om jag inte skulle fastna efter ytterligare några sidor (vilket jag brukar göra)

      Radera
  2. jag tycker den är spännande om än lite flummig? men det klarnar säkert längre fram - när kommer fortsättningen?
    mika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett inte början av boken, så det kan nog se lite rörigt ut eftersom så mycket hoppats över. Jag kanske ska lägga ut lite mer av den i framtiden, till helgen kanske :)

      Radera
  3. Svar: Jo, jag har skrivit upp Battle Royal på min läslista. Undrar dock om den kommer vara lika kul på bok. Halva grejen med filmen var ju lite hur det var så överdrivet mycket blod. Men den verkar kul! Har du läst den?

    SvaraRadera
  4. svar: Åh, jag känner så igen mig. Min att-läsa-lista är också superlång och den växer snabbare än jag hinner bocka av böcker på den :P

    SvaraRadera