lördag 19 maj 2012

Eldens gåva av Noomi Hebert och Lena Ollmark

Trots att fjortonåriga Andrea inte var överförtjust i tanken på att flytta till Norrland så hade hon inte så mycket emot det. Hon fick ju ta med sig sin älskade häst Avalanche, och naturen i norr är ju så fin! Dessutom dröjer det inte länge innan hon börjar få vänner på sitt nya stall.
   Men en dag när de är ute och rider händer något märkligt. De ser en grupp äldre som tänt en stor eld, och något skrämmer hästarna som panikslagna rusar rakt igenom lågorna.
   Efter det är inget sig likt.

Första boken i mitt hästtema! Hurra!

Det här var alltså andra gången jag läste Eldens gåva, och jag älskar fortfarande hur de båda författarna vävt ihop texten med mangabilderna tecknade av Åsa Ekström. Så fint! Många scener blir mer dramatiska och starka tack vare att de berättas i bilder istället för text, och jag tycker att författarna lyckas väga upp de olika berättarteknikerna väl.

Jag skulle faktiskt våga påstå att Stall Norrsken är lite som hästälskarnas Cirkeln. En grupp väldigt ovanliga tonåringar (enda likheten är att de gillar hästar) som bor i en liten, avlägsen by blir "utvalda" för att kämpa mot ondskan tillsammans. De måste lära sig samarbeta trots att de inte vill och bara bråkar hela tiden, annars kommer det sluta illa för världen. Samtidigt vägs det övernaturliga upp med kärlek, problem hemma och massor av ridturer i stallet.
   Jag skulle säga att den största skillnaden mellan de båda serierna är att Stall Norrsken är mindre detaljerad. Istället för att lägga ut oceaner av text som beskriver varje kompisdilemma blir det mer kort och koncist, kanske lite för kort på vissa ställen.

För det är utan tvekan en snabbläst bok, som de allra flesta hästböcker verkar vara. Men hästtemat får tillräckligt mycket uppmärksamhet för att göra alla hästälskare nöjda, och fantasyn får tillräckligt mycket uppmärksamhet för att det inte ska bli tråkigt och enformigt (som de flesta hästböcker är).
  
Karaktärerna är helt okej, men eftersom det är en kort bok och första i serien så hinner man bara lära känna dem ytligt. Vad som stör mig lite dock är den allvetande berättarformen. Det byter point of view hela tiden och jag blev ibland lite osäker på vem som tänkte vad.
   Precis som karaktärerna så hinner inte själva historien utvecklas speciellt mycket. Vi får i stort sett bara ett smakprov på vad som komma skall, men det hinner bli spännande och mystiskt. En del frågor besvaras men inte alla och vill man veta mer får man helt enkelt läsa nästa bok, Isens hemlighet.

Eftersom historien inte hinner så långt i den kort första boken tänker jag bara ge en trea, men jag är redan på gång med bok två där allting börjar komma igång allt mer...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar