lördag 19 maj 2012

Det är bara början...

I veckan lade jag upp ett stycke ur boken jag just nu håller med, och tänkte att jag skulle lägga upp lite till.
   Detta är första sidan från kapitel 1, och nu är berättaren faktiskt huvudpersonen. Jag vet föresten att hon beter sig lite... korkat, men det är meningen. Jag har stora planer på karaktärsutveckling.
   Precis som förra gången så får nig gärna påpeka om ni stöter på några konstigheter, stavfel eller annat, och känn er fria att säga vad ni vill (men jag skulle föredra att slippa elaka kommentarer...). Jag har ingen annan som vill läsa mina texter och ge feedback, så jag uppskattar definitivt om ni känner för att dela med er av era tankar.


”Är du allvarlig?” Jag tittar tvivlande på min vän som betraktar sig själv i butikens spegel.
   ”Jag gillar den”, envisas Lily, snurrar runt ett varv och ser förtjust ut när tyget i spegeln fladdrar som om det blåst en kraftig vind genom provrummet.
   ”Du kan väl i alla fall prova det här istället”, tigger jag, desperat att slippa se Lily iklädd den gröna klänning som spegeln visar upp. Jag håller fram en persikofärgad, kort kjol och ett vitt linne med volanger.
   Lily trutar med munnen. ”Men jag vill ha något med blommor”, klagar hon, ”du vet, för att matcha mitt namn.”
   ”Väldigt originellt”, säger jag torrt. ”Men det är inga blommor på den där saken.”
   ”Men den är grön. Jag kan ha blommor i håret så kommer jag att se ut som en planta.” Hon verkar fruktansvärt entusiastisk över idén.
   Varför häller du inte lite jord över dig själv när du ändå håller på? Jag håller inne med kommentaren och viftar med kjolen som jag håller i istället. ”Du kan få låna mitt diadem med rosor om du tar den här”, försöker jag, ”det skulle matcha perfekt.”
   Lily ser fundersam ut. ”Jag kan ju alltid prova den”, säger hon till slut.
   Jag suckar lättat när Lily flyttar undan den gröna klänningen från kroken så att spegeln visar vad hon faktiskt har på sig; en mörkröd tunika och tights som långsamt skiftar mellan olika dova färger. Om det inte vore för att Lily är så söt, med glansig rött hår, kurvig figur och lysande gröna ögon, hade hon inte alls platsat som min bästa vän, hon har inget som helst sinne för mode. Utstyrseln som hon har på sig nu satte jag själv ihop åt henne innan vi gav oss av ut.
   Lily hänger upp linnet och kjolen på varsin krok och spegelns yta krusar sig något när den analyserar märkningen på plaggen. Sedan dyker en ny Lily upp på den, en Lily vars ljusa, rodnande hy och rödbruna hår passar perfekt ihop med det hon har på sig. Den gröna klänningen gjorde bara att hon såg blek och sjuk ut.
   ”Du är jättefin!” utbrister jag, nöjd med mitt arbete. ”Vänta lite bara.” Jag knappar lite på sin handledsdator tills jag hittat till min egen garderob hemma. Där väljer jag en bild av diademet och skickar den till spegeln i butiken. Ytan skimrar till på nytt och så pryds Lilys huvud av ett hav av rosor. ”Sådär ja.”
   Vännen stirrar med en avundsjuk blick på sin spegelbild. ”Jag fattar inte hur de kunde sälja slut på alla diadem så fort”, klagar hon och jag rycker på axlarna till svar.
   ”Ska du köpa det här?” frågar jag hoppfullt.
   Det är tyst när Lily ser in i sina egna ögon i spegeln. Jag vet att hon mycket hellre vill ha den gröna klänningen och att hon just nu försöker bestämma om hon ska göra som hon själv eller som jag vill.
   ”Vi kan åka till stallet om du väljer det här”, försöker jag, som en sista utväg.
   Lily skiner upp och verkar glömma allt annat. ”Verkligen? Men jag trodde att du var tvungen att åka hem tidigt?”
   ”Mamma märker inte om jag kommer hem en halvtimme för sent.” Hon kommer att döda mig. ”Dessutom var det ändå inte så viktigt.” Ledsen mamma, it’s in the name of fashion.
   ”Underbart!” Lily ser överlycklig ut och formligen studsar mot dörren ut från provrummet med kjolen och linnet i händerna.
   Vi kliver ut i butiken där välbärgade kunder glider omkring och känner på tyger och diskuterar färger och handväskor med varandra. Snabbt skyndar vi fram till kassan och låter datorn läsa av plaggens märkning och Lilys handdator. Den piper till för att meddela att den dragit summan från hennes konto och skickar över en påse.
   När vi skyndar ut på gatan är rusningstiden i full gång och det är som att kliva in i en ny värld. Den exklusiva butikens ljudisolerade väggar och tonade fönster dolde världen utanför, men nu vräker den sig över oss på en och samma gång. Trots att det är onsdag så kan världen inte bli galnare än vad den är på Mad Street. Neonskyltar skryter om olika nya produkter, inifrån biosalongerna och spelhallarna hörs det förtjusta skrik och skratt. Människor, mest tonåringar, rusar omkring med shoppingkassar och handledsdatorer i högsta hugg. Det är som om världen brusar av liv och glädje, som om vardagen äntligen har släppt taget och verkligheten har anlänt med stormsteg.
   Jag och Lily rusar skrattande fram längs gatan av blinkande ljus och snubblande tonåringar letandes efter en hållplats där kön inte är flera minuter lång. Till slut får vi lämna Mad Street, gå genom en gångtunnel under en ljudisolerad barriär för att sedan komman in på ett bostadsområde. Portarna glider igen bakom oss och med ens försvinner hela den dånande världen och ersätts av ett tyst område med höga skyskrapor. Men om jag tittar upp mot himlen så kan jag fortfarande se lyckliga ljus blinka mot molnen, som en påminnelse om att hela världen inte är tyst och stilla och tråkig.
   Vi skyndar till en av de mindre hållplatserna några hundra meter bort och skriver in på våra datorer vart vi ska innan vi låter färddatorn skanna av dem och beräkna alla sina kalkyler eller vad det nu är den gör.
   ”Bubbla till Ljunggårds stall anländer om två minuter”, piper den till slut fram med sin metalliska röst. ”Kostnad 78 kronor per person.”
   Lily trampar på stället. ”Varför måste det alltid ta sådan tid?” klagar hon. Jag rycker på axlarna och trycker på OK-knappen för att visa att vi accepterar resan.
   Vi småpratar med varandra medan vi väntar på att bubblan ska anlända och Lily berättar att hon tror att Chad kommer att bjuda ut henne på dansen kvällen därpå.
   ”Verkligen?” säger jag förvånat. Det var alltså därför klänningen var så viktig för henne. Alla vet att Chad älskar grönt. ”Ni passar så fint ihop.”
   Lilys leende slocknar. ”Du ljuger”, säger hon lågt, och jag rynkar förvirrat på ögonbrynen.
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar