fredag 27 april 2012

Living Hell av Catherine Jinks

Cheney har aldrig sett solen på en molnfri himmel. Han har aldrig simmat i havet. Faktum är att han aldrig har satt fot på planeten jorden. För Cheney är född på och har levt hela sitt sjuttonåriga liv på rymdskeppet Plexus, och han är helt nöjd med läget. Det vill säga, fram tills skeppet passerar genom en våg av oförklarlig rymdstrålning och hela skeppet börjar vakna till liv.
   Plötsligt ses Cheney och resten av besättningen som virus inuti en jättelik levande varelse, och skeppets immunsystem, som tidigare tjänade människorna som bland annat tvättmaskiner, är ute efter att döda dem. Cheney måste på något vis hitta ett sätt för besättningen att fortsätta leva.

Det första jag tänkte när jag hörde talas om Living Hell var att den inte lät som något annat jag någonsin hört talas om. Vis har jag läst sådant som utspelar sig i rymden, men att skeppet vaknar till liv?! Det är minst sagt unikt (Kanske påminner lite om Scott Westerfelds Leviathan med tanke på att de befinner sig inne i ett djur. Någon som vet nån annan bok/film med samma tema?) Tyvärr hade jag nog hoppats på lite mer av den.

Till att börja med så utspelar sig boken under alldeles för kort tid, ungefär två dagar, och då börjar inte själva handlingen inte förren andra dagen. Den här dagen går sedan ut på att samma sak upprepas ett antal gånger: fundera över vad som händer, slåss, fly, försök komma på en lösning, slåss lite till, fly för sitt liv osv. Det pratades en del om olika sätt att lösa problemet och framåt slutet satt jag ivrigt och väntade på en dramatisk slutscen som skulle chocka mig. Men den kom aldrig. Alla bara sprang omkring och slogs mot monster i hela boken och sedan var det plötsligt slut. Snacka om antiklimax.

Det här med att allt gick så snabbt förstörde dessutom en hel del för karaktärerna. Bortsett från huvudpersonen Cheney så lärde jag aldrig känna någon, och det var inte tal om någon karaktärsutveckling. Och helt ärligt, vem skulle hinna utveckla sin personlighet speciellt mycket på en enda dag? Cheneys kärleksintesse var dessutom bara med i de första kapitlen och sedan släpptes den tråden helt trots att det lagts ganska stor vikt på det i början, vilket retade mig lite. Jag ville helt enkelt veta mer om besättningen, inte bara vad de hette (och vad var det för konstiga namn föresten? Merrit, Dygal, Cheney. Lite skrattretande faktiskt.)

Bokens starkaste sida var definitivt den första halvan, när jag fortfarande tyckte att det var spännande med stridsscener och intressant att fundera över vad som hänt med skeppet. Där i början låg boken nog på en fyra. Men sedan började jag hoppas på mer, och allt bara snurrade på i samma takt och trots att omslaget ser lite skräckfilmsaktigt ut så blev det aldrig ens läskigt. Bara lite slemmigt och äckligt.
   Nä, Living Hell duger bara som tillfällig underhållning och får en svag trea i betyg. Skulle dock kunna se den som skräckfilm, med vissa ändringar i manuset.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar