torsdag 12 april 2012

Enclave av Ann Aguirre

Fram till alldeles nyligen hade Deuce inget namn, hon var bara Girl15. De allra flesta barnen dör i väldigt ung ålder, och hellre än att ge dem namn direkt så väntar man till de överlevt tillräckligt länge. Det är också de de får ett jobb tilldelat sig.
 Deuce har alltid velat bli en jägare, den som ger sig ut i de mörka tunnlarna och trotsar farorna för att livet ska kunna fortsätta i deras hem. Ute i mörkret väntar zombieliknande varelser för att få sig en måltid, men de långsamma, korkade varelserna har aldrig varit ett riktigt hot mot Deuce hem.
   Men tillsammans med sin jaktpartner Fade upptäcker hon att de börjat förändras, de har blivit smartare. Försöken att varna ledarna hjälper inte, de vägrar att lyssna. Vad ska hända med Deuce och hennes folk?

Ytterligare en post apokalyptisk dystopi (ni kanske har märkt att jag älskar sådana), denna med zombies, men också en hel del annat. Ytterligare en kvinnlig huvudperson som kan ta hand om sig själv, bland annat. Jag blir lika glad varje gång jag hittar en bok med en tjej som inte låter killarna bossa runt henne. Deuce är i början ganska så känslomässigt avstängd, hela livet tränad för att bli en iskall jägare, men allteftersom hon hackar sig fram igenom horder av zombies, här kallade Freaks, så lär hon sig att värdesätta annat än ren fysisk styrka, tänka själv och börja uppskatta känslor som kärlek. Dessutom kan jag själv inte låta bli att tycka om henne för att hon tycker så mycket om böcker, trots att hon knappt kan läsa.
   Något lite småroligt är att hon är helt oerfaren inom romantik och inte alls förstår när en kille gillar henne. Hennes utbildning inkluderade inte hur man flörtar, bara hur man slåss, så Enclave är inte en speciellt romantisk bok. Men lite finns det ändå, även om det inte precis blir hångel och romantiska scener med pluttigulliga repliker, och helt ärligt tycker jag att det är ganska så skönt efter alla tonårsförälskelser där ute.

Den post apokalyptiska världen i Enclave är lagom ryslig, men på vissa ställen känns den lite ologisk. Till exempel (liten spoilervarning) så finns det gott om människor på markytan som kämpar hårt för att överleva, men trots det så finns det burkar med mat kvar i nästan varje hus som huvudpesonerna går in i. Borde inte den tagit slut efter alla år? (slut spoiler). Dessutom förstår jag inte var de får sin ved ifrån. De pratas om att det ända ljuset de har kommer från facklor, var i hela världen hittar man trä under marken?
   Det finns en hel del andra grejer också, men tack och lov tänker man inte så mycket på det, för takten är snabb med ständiga strider eller andra spännande händelser. Beskrivningarna gör det lätt att se allting framför sig och jag gillar huvudpersonerna (även om det kommer en typ i slutet som jag inte uppskattar så där jättemycket).

Men det finns inget helt unikt i Enclave, varken i storyn eller i Aguirres sätt att skriva, och tyvärr tror jag att chansen finns att den lätt försvinner i vågen av dystopier som forsar in just nu. Det är lite synd, för trots att det inte finns några oväntade vändningar eller speciellt språk så är det definitivt en bra bok som jag hoppas når ut till folkmassorna, både tjejer och killar. Slutet är öppet men lite cliffhanger finns det ändå, så jag vänter ivrigt på uppföljaren Outpost.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar