fredag 6 april 2012

Burn Bright av Mariannne de Pierres

Retra ville aldrig åka till Ixion. Hon ville inte komma till platsen där dagen aldrig gryr, där inga vuxna finns och där allt bara går ut på att festa och ha kul. Hon är en Seal, sluten, och hon vill inte ha folkmassor runtomkring sig hela tiden.
   Men Retras bror Joel stod inte ut med det stränga livet i deras hem och rymde till Ixion för flera år sedan. Nu har Retra följt efter honom. Men hon märker snart att Ixion är mer än bara vilda fester. I mörkret lurar mörkervarelserna som tar alla som vandrar utanför de upplysta stigarna, i sitt huvud hör hon en röst som ropar på henne och vad är egentligen Ixions väktare, the Ripers, för några? Och, viktigast av allt, var är Joel och vad har han ställt till med på den märkliga plats där alla som blivit för gamla försvinner spårlöst?

Burn Bright är inte som de flesta andra dystopier som cirkulerar runt där ute. Kanske beror det på att boken inte är amerikansk utan australiensisk, eller så hade författaren bara mer fantasi än de flesta andra.
   Hur som, detta var ganska förvirrande läsning. Ibland, ganska ofta faktiskt, hände det saker som kändes så konstiga att jag trodde att jag missuppfattat något. Det kanske dels berodde på att karaktärerna inte reagerade helt rätt, det kändes inte som att de reagerade tillräckligt mycket. När helskumma saker inträffade så var det som om de inte riktigt brydde sig.

Ixions märkliga värld är svårdefinierbar, annorlunda och cool. Jag vet inte säkert om det utspelar sig i ett framtida samhälle eller i en annan värld, eller kanske lite av båda. Det fanns definitivt en del saker som kändes som fantasy, och andra som kändes som science fiction. Mängder av konstiga saker var fortfarande obesvarade efter bokens slut och jag känner för att slita mitt hår, så mycket vill jag veta vad som har hänt med världen så att den blivit sådan här.
   Det som är lite roligt med Burn Bright är att den är så annorlunda alla andra dystopier. Retra kommer från en stad som känns ganska typisk, där invånarna inte har någonting att säga till om och the Council bestämmer allt. Men det utspelar sig aldrig där, allt händer i Ixion, och det påminner inte alls om dagens störtflod av dystopisamhällen (kanske lite om Snyggingstan i Scott Westerfelds Uglies-trilogi, men inte så mycket).

Jag är lite velig när det gäller kvinnosynen i boken. I början är det helt okej, till och med riktigt bra. Retra får en kompis, Suki, som kommer från ett helcoolt samhälle med bara kvinnor som lever högt uppe på ett berg och skyddar männen, som bor längre ner, från farorna som finns på berget (typ banditer). Jag skulle gärna veta mer om den här platsen. Till och med Retra utvecklas från någon som är extremt blyg till någon som vågar ta för sig och säga ifrån.
   Men sedan kommer en viss kille in, och han ska självklart snacka en massa skit om att han "äger" sin tjej utan att hon ens blir upprörd. Det blir lite bättre efter några kapitel, men jag får aldrig känslan av att han ändrar åsikt.

Om du vill läsa en annorlunda dystopi ska du definitivt satsa på Burn Bright. Själv tycker jag den var bra men ganska så medelmåttig och hade hoppats på mer.


Burn Bright är första delen i en trilogi de andra heter Angel Arias och Blaze Dark (inte utkommen än).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar