lördag 3 mars 2012

Ögat över månskäran av Libba Bray

Gemma Doyle har fyllt sexton år, men trots det vägrar hennes mamma att låta henne lämna Indien, där de bor, och fara till England. Men på grund av ett dåligt beslut från Gemmas sida och en fruktansvärd händelse skickas hon ändå till ett internat i England, där hon snart är inblandad i en maktkamp mellan de olika flickorna.
   Men det är någonting som håller på att hända med Gemma, någonting omöjligt, någonting som hennes mamma försökt dölja för henne. Hon ser saker, syner, och någon är ute efter henne på grund av det.

Första halvan av Ögat över månskäran var ungefär lika dramatisk som glas med ljummet vatten (om man bortser från det allra första kapitlet). I stort sett allt som händer är en massa urlöjligt skvaller och tjejbråk. Huvudpersonerna ska föreställa vara runt sexton, men de känns fasen som sjuåringar.
   Först efter ungefär halva boken får vi lite mer insyn om vad som faktiskt hänt med Gemma och vad hennes mamma dolt för henne, och i de sista kapitlen känns det som om Bray kom på att boken var på väg att ta slut och fick slänga in en väldig massa händelser.

Av de fyra huvudpersonerna så kretsade handlingen kring Gemma, som jag väl aldrig var speciellt förtjust i. Alldeles i början var hon som en tjurig småunge, men sedan blev hon lite mognare utan att förlora sin kaxiga attityd. Tyvärr försvann allt det här framemot slutet och hon blev samma gnällunge som tog en massa korkade beslut.
   Men jämfört med de andra karaktärerna, Ann, Felicity och Penelope, så kändes Gemma nästan som ett helgon. Ann stod jag väl ut med, men hon var en riktig lipsill. Felicity och Penelope däremot... ärligt talat förstår jag överhuvudtaget inte varför Gemma envisas med att umgås och lita på dem, trots att att de var så fruktansvärt elaka mot henne och Ann i början.
   Trots att karaktärerna inte var så sympatiska så tyckte jag ändå synd om dem. Deras historier var alla mer eller mindre sorgliga och till viss del förstår jag väl nästan varför de är som de är. Men jag kan lugnt säga att jag hållit mig på ett visst avstånd från dem.

Att det utspelar sig i det viktorianska England känns till viss del trovärdigt, men ibland får jag känslan av att det lika gärna kunnat utspela sig idag. Karaktärernas språk känns bara en aning gammaldags, och omgivningarna får jag aldrig någon speciellt historisk känsla av.
   Människornas beteende kändes däremot ganska så uråldrigt, med undertryckandet av kvinnor och sånt. Jag gillade boken budskap, hur flickorna försökte hitta en väg ut från samhället där de behandlades som föremål och inte tilläts tänka själva.

Ögat över månskäran är helt okej. Den är vacker, mörk och sorglig, och den får mig nästan att gråta för alla de kvinnor som levde då. Vilka vidriga liv.

1 kommentar:

  1. SV: Jag håller med. Men jag tycker nog ändå att det till The Essence var finast :)

    SvaraRadera