torsdag 29 mars 2012

Jumper av Steven Gould


Tonårige David Rice har inte haft det lätt; hans mamma stack när han var tolv och hans pappa misshandlar honom. Men en dag när pappan är på väg att skada Davy allvarligt händer det något som aldrig tidigare inträffat: han försvinner och dyker upp på en helt annan plats.
   En helt ny värld öppnar sig för Davy när han utforskar sin förmåga att kunna teleportera sig, jump, och han bestämmer sig för att använda sin förmåga för att äntligen bli lycklig. Tyvärr kan man inte köpa lycka, speciellt när man är kär i en tjej som inte vet vad man kan göra och har underrätelsetjänsten efter sig.

Vilken otroligt fin, mysig bok! Gould lyckas med det som få andra författare gjort, han har skapat en huvudperson som jag älskar och håller med i (nästan) alla lägen. Davy är rar och omtänksam på ett sätt som jag sällan ser bland dagens ungdomslitteratur. I början får han skuldkänslor så lätt att jag nästan blev irriterad på honom, men det är också hans empatiförmåga som gör honom så unik. Det är inte bara det att han inte vill såra andra människor, han kan i stort sett inte. Andra som plågas gör att han plågas, och han försöker alltid hjälpa om han kan.
   Dessutom är det intressant att han, trots sin tuffa uppväxt, inte blivit någon form av mobbare eller gangster eller ens "stängt av" sina känslor. Det vanligaste man ser bland böcker och filmer är ju att personer som haft det svårt i hemmet blir antingen apatiska eller att de tar ut sin smärta på andra. Hos David gör det raka motsatsen.

Jumper handlar huvudsakligen om att växa upp och att lära sig hantera diverse fruktansvärda men också otroliga händelser (som att plötsligt upptäcka att man kan teleportera sig). Davy är med om så mycket hemskt och jag tycker otroligt synd om honom ibland, men han fortsätter alltid kämpa och faller inte för beslut som vid första ögonblicket verkar lätta, men som bara gagnar honom själv.

Första delen av boken är nästan bara inriktad på det här med personlig utveckling och relationer, utan att bli tråkigt men inte går det så snabbt heller. Andra halvan händer det lite mer, det blir mer eldstrider, slagsmål, terrorister, agenter, action helt enkelt, men utan att bokens grundtema går förlorat.
   Jag som tycker bra om fart och fläkt var mest förtjust i den andra delen, men den första var också fin. Jumper har något för alla: romantik, övernaturligt, paranormal romance (men det påminner inte så mycket om dagens paranormal romance), action, äventyr, science fiction, resor runt om i världen, politik med mera. Det pratas en del om terrorism på ett helt annat sätt än vad det görs idag (boken var ju trots allt skriven före 9/11) och det var intressant att se dagens stora problem ur en ny vinkel.

Det enda jag tyckte var lite ogenomtänkt var att David var väldigt oförsiktig när han hoppade omkring. Själv skulle jag nog varit mer noggran varje gång jag teleporterade mig, med tanke på att folk inte precis skulle glömma om de såg en person dyka upp från tomma intet.

Jumper förtjänar definitivt en fyra, och snart ska jag läsa uppföljaren, Reflex.


Vet ni föresten att det finns en film baserad på boken, den heter också Jumper? Om ni vet det så känner ni säkert också till att filmen inte är speciellt imponerande. Jag kan passa på att informera er om att inte döma ut boken om ni inte gillar filmen. De är två helt skilda historier.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar