lördag 31 mars 2012

Leviathan av Scott Westerfeld

Aleksander är sonen till den mördade tronarvingen i Österrike. Deryn är en flicka som låtsas vara pojke för att få vara med i luftflottan. De står på varsin sida i ett krig som ingen av dem vill ha. Darwinister mot Clankers. Bestar mot maskiner.
   Storbritannien, Frankrike och Ryssland kämpar med hjälp av bestar som skapats i och med Darwins upptäckande av evolutionen och hur man kan manipulera den. Tyskland och Österrike använder sig av enorma krigsmaskiner. Förbered dig på att uppleva Första Världskriget på ett sätt som du aldrig kunnat föreställa dig.

Detta var en annorlunda upplevelse, inte bara vad gäller berättelsen men också i själva berättandet. Jag är hyfsat van att läsa på engelska, men Deryns språk var märkligt. Barking spiders. Barking betyder skällande (som i en skällande hund) och spiders betyder spindlar. Jag har svårt att tro att skällande spindlar var en svordom i Storbritannien 1914. Men det var onekligen intressant att läsa en bok med ett så märkligt språk, även om min något bristande engelska hade lite svårt att hänga med i början. Det krävdes definitivt lite tid att vänja sig vid det nya språket.

Jag har läst på många olika bokbloggar att de flesta tycker att första halvan av boken var tråkig och händelselös. Jag kan inte hålla med utan tycker snarare att boken var spännande rakt igenom, men på olika sätt. Början var spännande på det viset att vi fick utforska och lära oss förstå den här nya världen (inklusive språket). Andra halvan var mer händelserik och spännande tack vare det, men personligen tycker jag aldrig det blir tråkigt även om slutet är mer fartfyllt. Dock tycker jag att det var synd att det dröjde så innan Alek och Deryn träffades.
   Om jag ska hitta saker att klaga på så tycker jag det var lite otroligt att folk tar så lätt på att djuren, eller bestarna, används på det sättet som de gör. Om man idag hade experimenterat fram blandraser mellan olika arter och använt dem som någon form av krigskepp, som verktyg, så hade ni fått se på ramaskri bland alla djurvänner. I Leviathan finns det folk som inte gillar bestarna, men det är av religiösa skäl. Det nämns aldrig att det finns någon som tycker att det är etiskt och moraliskt fel.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i krig, dels för att man ofta bara får följa den ena sidan och det blir en typisk strid med de "goda" mot de "onda", och dels för de irriterande åsikterna om att männen ska gå ut och slåss för att skydda kvinnor och barn. Jo tjena.
   Westerfeld hanterar båda de här sakerna på ett bra sätt genom att skildra kriget från båda sidor och dessutom slänga in en tjej som är riktigt kick-ass. Det går ju inte att komma runt att det faktiskt var männen som gick ut i krig i förstavärldskriget, men Westerfeld visar att det inte nödvändigtvis var rätt och riktigt.

I det stora hela var Leviathan en bra och spännande bok, och jag ser väldigt mycket fram emot de två uppföljarna.

torsdag 29 mars 2012

Jumper av Steven Gould


Tonårige David Rice har inte haft det lätt; hans mamma stack när han var tolv och hans pappa misshandlar honom. Men en dag när pappan är på väg att skada Davy allvarligt händer det något som aldrig tidigare inträffat: han försvinner och dyker upp på en helt annan plats.
   En helt ny värld öppnar sig för Davy när han utforskar sin förmåga att kunna teleportera sig, jump, och han bestämmer sig för att använda sin förmåga för att äntligen bli lycklig. Tyvärr kan man inte köpa lycka, speciellt när man är kär i en tjej som inte vet vad man kan göra och har underrätelsetjänsten efter sig.

Vilken otroligt fin, mysig bok! Gould lyckas med det som få andra författare gjort, han har skapat en huvudperson som jag älskar och håller med i (nästan) alla lägen. Davy är rar och omtänksam på ett sätt som jag sällan ser bland dagens ungdomslitteratur. I början får han skuldkänslor så lätt att jag nästan blev irriterad på honom, men det är också hans empatiförmåga som gör honom så unik. Det är inte bara det att han inte vill såra andra människor, han kan i stort sett inte. Andra som plågas gör att han plågas, och han försöker alltid hjälpa om han kan.
   Dessutom är det intressant att han, trots sin tuffa uppväxt, inte blivit någon form av mobbare eller gangster eller ens "stängt av" sina känslor. Det vanligaste man ser bland böcker och filmer är ju att personer som haft det svårt i hemmet blir antingen apatiska eller att de tar ut sin smärta på andra. Hos David gör det raka motsatsen.

Jumper handlar huvudsakligen om att växa upp och att lära sig hantera diverse fruktansvärda men också otroliga händelser (som att plötsligt upptäcka att man kan teleportera sig). Davy är med om så mycket hemskt och jag tycker otroligt synd om honom ibland, men han fortsätter alltid kämpa och faller inte för beslut som vid första ögonblicket verkar lätta, men som bara gagnar honom själv.

Första delen av boken är nästan bara inriktad på det här med personlig utveckling och relationer, utan att bli tråkigt men inte går det så snabbt heller. Andra halvan händer det lite mer, det blir mer eldstrider, slagsmål, terrorister, agenter, action helt enkelt, men utan att bokens grundtema går förlorat.
   Jag som tycker bra om fart och fläkt var mest förtjust i den andra delen, men den första var också fin. Jumper har något för alla: romantik, övernaturligt, paranormal romance (men det påminner inte så mycket om dagens paranormal romance), action, äventyr, science fiction, resor runt om i världen, politik med mera. Det pratas en del om terrorism på ett helt annat sätt än vad det görs idag (boken var ju trots allt skriven före 9/11) och det var intressant att se dagens stora problem ur en ny vinkel.

Det enda jag tyckte var lite ogenomtänkt var att David var väldigt oförsiktig när han hoppade omkring. Själv skulle jag nog varit mer noggran varje gång jag teleporterade mig, med tanke på att folk inte precis skulle glömma om de såg en person dyka upp från tomma intet.

Jumper förtjänar definitivt en fyra, och snart ska jag läsa uppföljaren, Reflex.


Vet ni föresten att det finns en film baserad på boken, den heter också Jumper? Om ni vet det så känner ni säkert också till att filmen inte är speciellt imponerande. Jag kan passa på att informera er om att inte döma ut boken om ni inte gillar filmen. De är två helt skilda historier.

måndag 19 mars 2012

Larklight av Philip Reeve


 Tolvåriga Art Mumby och hans syster Myrtle bor på Larklight, ett hus som ligger i bana runt jorden, tillsammans med sin pappa. Under hela deras liv har ingen kommit på besök hos dem, men så får de en dag veta att en viss Mr Webster ska komma och hälsa på. Tyvärr visar det sig att Mr Webster är en jättelik, vit spindel av okänd art, och hans anhang av andra vita spindlar väver in Arts pappa i spindelväv och tar över huset så att Art och Myrtle tvingas fly ut i etern i en livbåt. De har tur och lyckas landa på månen, där de möter kapten Jack Havock och hans besättning.
   Men bara för att de kommit undan en gång så är spindlarna inte beredda att låta det hända igen. Och nu kommer de efter Art och Myrtle...


Behöver jag nämna att jag älskar Philip Reeves böcker? Jag mer eller mindre dyrkar hans serie De vandrande städerna, och jag tycker fruktansvärt mycket om Larklight också.
   Men till att börja med; varför satsar inte fler författare på bilder i sina böcker? Bilderna i Larklight är så otroligt fina, och de tillför väldigt mycket liv till historien. Nu har man inga problem att föreställa sig karaktärerna och omgivningen tack vare Reeves målande språk, men bilderna gör det ännu roligare att läsa.

Philip Reeve måste ha en väldigt livlig fantasi, för världen i Larklight är uppbygd från minsta detalj. Glöm allt du vet om universum, nu har du nytt att lära dig. Liv på mars, luft i tomma rymden, intelligenta havsannemoner och rymdskepp som ser ut som båtar. Larklight utspelar sig på 1800-talet, men i det här universumet upptäckte Isaac Newton ett sätt att resa i rymden, och det Brittiska Imperiet har spritt sig ut i galaxen. Nu har jag lite svårt för det här med kolonisering, och jag blir lite smått obekväm av att huvudpersonen är så nöjd med att Storbritannien tagit över halva galaxen. Det hintades lite om att alla inte var så nöjda med det, och det kanske utvecklas mer i den tredje boken (jag har läst den andra och där händer det inte så mycket på den fronten).
   Larklight är till större delen en äventyrshistoria, om resor till fjärran planeter och upptäckter i märkliga landskap. Men det finns också en liten kärlekshistoria invävd. Oroa er inte, alla ni som tycker det här med kärlek är tråkigt, den tar inte så mycket plats. Men den är ändå gullig.
   Art och Myrtle får sin syn på världen ordentligt omskakade när de träffar piraten Jack och hans besättning av utomjordingar. Speciellt Myrtle tvingas inse att man inte måste tillhöra den brittiska societeten för att vara en bra person. Hon går inte så långt som jag skulle vilja i sin utveckling, men hon tar ett långt steg (jag gillar speciellt att hon själv lär sig ta tag i situationer istället för att vänta på att en kille ska ta hand om det).

Art är en gullig och lite naiv kille, äventyrslysten utan att veta vad äventyr egentligen går ut på (typ nära döden upplevelser och sådant där). Han är ganska rar när han tror att Myrtle och Jack hatar varandra, när det är hur tydligt som helst att det är något annat på gång. Jack gillar jag förresten också, han är stark och omtänksam, och bryr sig otroligt mycket om sina vänner.
   Myrtle... hon är väl som hon är. Jag skulle inte orka umgås med henne, för hon verkar vara en minst sagt tjatig person, men som sagt så gillar jag hennes utveckling. Det finns dock andra tjejer i boken som jag gillar, Ssilissa, den blå piratödlan (dock förstår jag inte varför hon börjar klä sig i klänning i slutet), Ulla, den marsianska underättelsetjänstagenten och en viss uråldrig utomjording som jag tyckte väldigt mycket om.

Larklights starkaste sida är spänningen, äventyret och den otroliga världen (jag älskar världen!). Jag rekommenderar er att läsa den, trots att åldern är lite mer inriktad på 9-12 åringar. Om inte annat kan ni ge den till yngre syskon.

lördag 17 mars 2012

Böcker där bara barnen är kvar

Har ni lagt märke till att det ramlat in en hel del böcker där alla vuxna av någon anledning har försvunnit och barnen är ensamma kvar? Tänkte tipsa lite om de jag hittat:

The Kindling (Fire-us #1) av Jennifer Armstrong och Nancy Butcher
   It is the year 2007.
   The world has been wiped out by a deadly plague that killed all the adults. Without them, children perished of hunger and disease. No more people, no more electricity, no more civilization -- just mildewed houses, overgrown yards, and abandoned cars. Yet on a highway strip outside a small town in Florida, the words "We're Still Here" are painted in letters big enough to be seen from an airplane -- although no planes ever cross the empty sky.
   Miraculously, seven children have survived among the ruins. They cannot remember their names, their families, or much else from the Before Time. But they have forged a new family, with new names: Mommy, Hunter, Teacher, Action Figure, Teddy Bear, Baby, and Doll.
   They must face each day with enough hope to endure and the strength to realize that there may be nothing out there worth living for. Then one day, a new kid shows up on their doorstep and changes everything. He invites them to join him on a dangerous journey to Washington, to find a man called President if he's still alive -- and seek the answers to the mystery at the heart of the Fire-us.

Första delen i en trilogi, de andra heter The keepers of the flame och The Kiln. De verkar vara ganska så lättlästa böcker, kan kanske vara bra att börja med om man inte är så van att läsa på engelska. Har själv inte läst dem men planerar att öra det i framtiden.


Gone (Gone #1) av Micheal Grant (Gone, Övergivna)
   In the blink of an eye.
   Everyone disappears.
   Gone.
   Everyone except for the young. Teens. Middle schoolers. Toddlers. But not a single adult. No teachers, no cops, no doctors, no parents. Gone, too, are the phones, internet, and television. There is no way to get help.

   Hunger threatens. Bullies rule. A sinister creature lurks. Animals are mutating. And the teens themselves are changing, developing new talents-unimaginable, dangerous, deadly powers - that grow stronger by the day.
It's a terrifying new world. Sides are being chosen and war is imminent.
The first in a breathtaking saga about teens battling each other and their darkest selves, gone is a page-turning thriller that will make you look at the world in a whole new way.

De tre första böckerna i den här serien finns redan översatta, Övergivna, Hunger och Lögner, och resten är på väg. Har läst de översatta böckerna och tycker väldigt mycket om dem, rekommenderar dem varmt.


The Enemy (The Enemy #1) av Charlie Higson (Fienden)
   They'll chase you. They'll rip you open. They'll feed on you...When the sickness came, every parent, policeman, politician - every adult - fell ill. The lucky ones died. The others are crazed, confused and hungry. Only children under fourteen remain, and they're fighting to survive. Now there are rumours of a safe place to hide. And so a gang of children begin their quest across London, where all through the city - down alleyways, in deserted houses, underground - the grown-ups lie in wait. But can they make it there - alive?

Detta ska, om jag har förstått allt rätt, bli en trilogi. De två första böckerna, Fienden och Farsot, finns översatta till svenska. Jag har läst dem båda, helt okej böcker. Är definitivt nyfiken på att se hur Higson avslutar det hela.




Lockdown (Escape from Furnace #1) av Alexander Gordon Smith
   Furnace Penitentiary: the world’s most secure prison for young offenders, buried a mile beneath the earth’s surface. Convicted of a murder he didn’t commit, sentenced to life without parole, “new fish” Alex Sawyer knows he has two choices: find a way out, or resign himself to a death behind bars, in the darkness at the bottom of the world. Except in Furnace, death is the least of his worries. Soon Alex discovers that the prison is a place of pure evil, where inhuman creatures in gas masks stalk the corridors at night, where giants in black suits drag screaming inmates into the shadows, where deformed beasts can be heard howling from the blood-drenched tunnels below. And behind everything is the mysterious, all-powerful warden, a man as cruel and dangerous as the devil himself, whose unthinkable acts have consequences that stretch far beyond the walls of the prison.

Together with a bunch of inmates—some innocent kids who have been framed, others cold-blooded killers—Alex plans an escape. But as he starts to uncover the truth about Furnace’s deeper, darker purpose, Alex’s actions grow ever more dangerous, and he must risk everything to expose this nightmare that’s hidden from the eyes of the world

Fängelse för barn med monster som gömmer sig i varje skugga. Låter olidligt spännande. Något förlag där ute som känner för att översätta?
   Fösta delen i serien Escape from Furnace.


Variant (Variant #1) av Robison Wells
Benson Fisher thought that a scholarship to Maxfield Academy would be the ticket out of his dead-end life.
   He was wrong.
   Now he's trapped in a school that's surrounded by a razor-wire fence. A school where video cameras monitor his every move. Where there are no adults. Where the kids have split into groups in order to survive.
   Where breaking the rules equals death.
   But when Benson stumbles upon the school's real secret, he realizes that playing by the rules could spell a fate worse than death, and that escape--his only real hope for survival--may be impossible.

Inhägnad internatskola med bara barn, låter som en mardröm. Självklart måste jag läsa den nån gång. Uppföljaren heter Feedback.



The maze runner (Maze runner #1) av James Dashner
   When Thomas wakes up in the lift, the only thing he can remember is his first name. His memory is blank. But he’s not alone. When the lift’s doors open, Thomas finds himself surrounded by kids who welcome him to the Glade—a large, open expanse surrounded by stone walls.
   Just like Thomas, the Gladers don’t know why or how they got to the Glade. All they know is that every morning the stone doors to the maze that surrounds them have opened. Every night they’ve closed tight. And every 30 days a new boy has been delivered in the lift.
   Thomas was expected. But the next day, a girl is sent up—the first girl to ever arrive in the Glade. And more surprising yet is the message she delivers.
   Thomas might be more important than he could ever guess. If only he could unlock the dark secrets buried within his mind.


Älskar den här boken, och dess uppföljare The Scorch Trials. Tredje delen (som jag ännu inte läst) heter The Death Cure, och det finns snart en prequel som heter The Kill Order.


The rule of Claw (The rule of Claw #1) av John Brindley
   We enter a futuristic world and meet a band of sixteen year olds who were dumped in isolation at an early age. They're educated partly by gleaning facts from the few books in their possession, but primarily through their experiences of survival which features death and danger. A new threat emerges when the teens transcend their own rules and eat animal flesh. Ash is kidnapped and becomes a pawn in the power struggles between the formidable raptors. In these beautiful beasts, she glimpses new forms of evolution which make her consider her own humanity. Soon she learns the frightening truth of their origins. And realizes the dangerous implications for herself and her friends.

Tonåringar som lever ensamma och försöker överleva i vildmarken låter som ett spännande tema.


Lord of the flies av William Golding (Flugornas herre)
   William Golding's classic tale about a group of English schoolboys who are plane-wrecked on a deserted island is just as chilling and relevant today as when it was first published in 1954.
   At first, the stranded boys cooperate, attempting to gather food, make shelters, and maintain signal fires. Overseeing their efforts are Ralph, "the boy with fair hair," and Piggy, Ralph's chubby, wisdom-dispensing sidekick whose thick spectacles come in handy for lighting fires. Although Ralph tries to impose order and delegate responsibility, there are many in their number who would rather swim, play, or hunt the island's wild pig population. Soon Ralph's rules are being ignored or challenged outright. His fiercest antagonist is Jack, the redheaded leader of the pig hunters, who manages to lure away many of the boys to join his band of painted savages. The situation deteriorates as the trappings of civilization continue to fall away, until Ralph discovers that instead of being hunters, he and Piggy have become the hunted.


Klassikern som nog de flesta har hört talas om. Jag skäms lite över att säga att jag inte läst den, men en vacker dag ska jag göra det. Finns också som film.

När jag ändå håller på kan jag passa på att nämna tv-serien The Tribe, som också den utspelar sig i en värld där alla vuxna är borta. I det här fallet har alla vuxna dött av ett virus och barnen och ungdomarna som är kvar är mer eller mindre beredda att göra vad som helst för att överleva.  De bildar "klaner", tribes, och det pågår i stort sett krig mellan en del av klanerna. Huvudpersonerna kallar sig för Mall rats, och serien följer dem när de försöker överleva, men också när de har mindre problem såsom kärlek, ätstörningar, vem som ska städa, vem som ska leda, och en hel del annat.
  
Allt som allt finns det fem säsonger, men eftersom det här är en bokblogg så måste jag såklart berätta att det finns en bok som utspelar sig efter det att serien avslutats, A new world. Det finns också en prequel , Power and Chaos. Den ska tydligen kretsa runt Zoot, också kallas Martin.








     

tisdag 13 mars 2012

Lite oviktigt random...

Enligt Bloglovin måste jag skriva det här inlägget för att saker och ting ska fungera, så, ja...

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3098061/nellas-bocker?claim=fun7x5x9h4u">Följ min blogg med Bloglovin</a>

lördag 10 mars 2012

Nu har jag beställt

Bokbeställning gjord! Från Fishpond (det var en australiensisk bok som typ inte gick att få tag på någon annanstans) köpte jag:

Burn Bright (Night Creatures #1) av Marianne de Pierres
   Into a world of wild secrets and deadly pleasures comes a girl whose innocence may be her greatest strength.
   In Ixion music and party are our only beliefs. Darkness is our comfort. We have few rules but they are absolute . . .
   Retra doesn’t want to go to Ixion, the island of ever-night, ever-youth and never-sleep. Retra is a Seal – sealed minds, sealed community. She doesn’t crave parties and pleasure, experience and freedom.
   But her brother Joel left for Ixion two years ago, and Retra is determined to find him. Braving the intense pain of her obedience strip to escape the only home she’s ever known, Retra stows away on the barge that will take her to her brother.
   When she can’t find Joel, Retra finds herself drawn deeper into the intoxicating world of Ixion. Come to me, whispers a voice in her head. Who are the Ripers, the mysterious guardians of Ixion? What are the Night Creatures Retra can see in the shadows? And what happens to those who grow too old for Ixion?
   Retra will find that Ixion has its pleasures, but its secrets are deadly. Will friendship, and the creation of an eternal bond with a Riper, be enough to save her from the darkness?
   Listen well, baby bats. Burn bright, but do not stray from the paths. Remember, when you live in a place of darkness you also live with creatures of the dark.


Omslaget är sååå fint! Längtar efter att ha den i bokhyllan!

Från Amazon uk köpte jag dessa:
 
The City of Ember by (Books of Ember #1) av Jeanne DuPrau
   Many hundreds of years ago, the city of Ember was created by the Builders to contain everything needed for human survival. It worked…but now the storerooms are almost out of food, crops are blighted, corruption is spreading through the city and worst of all—the lights are failing. Soon Ember could be engulfed by darkness….
   But when two children, Lina and Doon, discover fragments of an ancient parchment, they begin to wonder if there could be a way out of Ember. Can they decipher the words from long ago and find a new future for everyone? Will the people of Ember listen to them?


Filmen var ganska bra, men jag hoppas på mer från boken...




 Living Hell av Catherine Jinks
   A gripping, sci-fi thriller about a spaceship which transforms into a living organism after flying through a radiation field, and then begins to turn on the human crew as if they are parasites.
   Sixteen-year-old Cheney has been enjoying a perfectly planned life aboard the ark ship Plexus with his friends and family. But when the ship passes through a mysterious energy stream, his peaceful world is changed forever. Suddenly, he's in the middle of an all-out war
.


Omslaget är ju lite skumt, men jag har hört mycket gott om den, och hoppas på det bästa.






Enclave (Razorland #1) av Ann Aguirre
   In Deuce’s world, people earn the right to a name only if they survive their first fifteen years. By that point, each unnamed ‘brat’ has trained into one of three groups–Breeders, Builders, or Hunters, identifiable by the number of scars they bear on their arms. Deuce has wanted to be a Huntress for as long as she can remember.
   As a Huntress, her purpose is clear—to brave the dangerous tunnels outside the enclave and bring back meat to feed the group while evading ferocious monsters known as Freaks. She’s worked toward this goal her whole life, and nothing’s going to stop her, not even a beautiful, brooding Hunter named Fade. When the mysterious boy becomes her partner, Deuce’s troubles are just beginning.
   Down below, deviation from the rules is punished swiftly and harshly, and Fade doesn’t like following orders. At first Deuce thinks he’s crazy, but as death stalks their sanctuary, and it becomes clear the elders don’t always know best, Deuce wonders if Fade might be telling the truth. Her partner confuses her; she’s never known a boy like him before, as prone to touching her gently as using his knives with feral grace.
   As Deuce’s perception shifts, so does the balance in the constant battle for survival. The mindless Freaks, once considered a threat only due to their sheer numbers, show signs of cunning and strategy… but the elders refuse to heed any warnings. Despite imminent disaster, the enclave puts their faith in strictures and sacrifice instead. No matter how she tries, Deuce cannot stem the dark tide that carries her far from the only world she’s ever known


Detta ska tydligen vara en zombiebok. Jag gillar!

 Obernewtyn (The Obernewtyn Chronicles #1) av Isobelle Carmody
 In a world struggling back from the brink of apocalypse, life is harsh. And for Elspeth Gordie, it is also dangerous. That's because Elspeth has a secret: she is a Misfit, born with mysterious mental abilities that she must keep hidden under threat of death. And her worries only multiply when she is exiled to the mountain compound known as Obernewtyn, where—for all her talents—Elspeth may finally and truly be out of her depth. Then she learns she’s not the only one concealing secrets at Obernewtyn.

Superkrafter i framtiden! Mina två favortgenres tillsammans!






Jaha, nu ska jag bara vänta på posten i några veckor... Nån där ute som beställt från Amazon nån gång? Hur lång tid brukar det ta?

fredag 9 mars 2012

Att inte döma boken efter omslaget...

...är inte alltid så lätt. Efter att ha surfat runt på Goodreads och sett en massa underbara nya böcker så blev jag till slut tvungen att klistra ihop några favoriter. Alltså, jag är närmast beredd att köpa hem de här böckerna enbart för framsidans skull. Oavsett pris. Jag menar, kolla på dem!



*dreglar* Känner hur det riktigt kliar i fingrarna, så mycket vill jag köpa dem!

Sen finns det ju de som har lyckats... mindre bra. Milt sagt. Omslag som får en att säga: MINA ÖGON! AHAA!!




Lite allvar nu. Jag VET att man inte ska döma en bok efter omslaget. Många av mina favoritböcker har inte de snyggast omslaget (vargbröder-böckerna, till exempel. De två första är hur fina som helst, men sen vet jag inte vad som hände). Omslag kan dessutom vara vilseledande. De kan vara snygga när boken är dålig, de kan visa en sak när historien egentligen är någon helt annan (Across the Universe, omslaget visar en superromantisk scen som nog lockar 99,9 % tjejer, men handlingen är mera "kriminaldrama" som passar både tjejer och killar). Och de kan visa en bild på en person som kanske ska föreställa huvudpersonen, trots att huvudpersonen beskrivs på ett helt annat sätt i boken och inte ens några av bikaraktärerna liknar den på bilden (som originalomslagen till Vampire Academy, vem är tjejen på omslaget egentligen?).

Kort sagt; lita inte på omslagen. Men det skadar ju inte om de är fina...


Vad tycker du? Jag kanske har helkonstig smak vad gäller bokomslag, vilket är din favorit?

onsdag 7 mars 2012

Dystopienkät

Nea som har Bokneas bokblogg har gjort den här roliga dystopienkäten, och eftersom jag också är en dystopinörd känner jag hur det riktigt kliar i fingrarna att svara på frågorna

Först lästa?
Någon gång i början av högstadiet, innan jag ens visste vad en dystopi var, så läste jag Ful av Scott Westerfeld. Är inte helt hundra på att den var först, men kan inte minnas någon jag läst före, så ja...

Favorithuvudperson?
Svårt. Jag gillar Ty i Mörkt liv för att han är så söt och rar, och så klart Katniss i Hungerspelen för att hon är så tuff. Men sedan gillar Tom i De vandrande städerna väldigt mycket, han påminner lite om Peeta faktiskt. Lika hundra procent godhjärtad och tänker alltid på andra före sig själv, men sedan är stackaren också naiv och ser alltid det bästa i allt.
   Det finns miljoner av andra karaktärer som jag älskar, men jag väljer Tom Natsworthy.

Favoritbikaraktär?
I Gone-serien finns det massor av bikaraktärer och i varje ny bok får jag en ny favorit. Tyckte extremt mycket om Lana Arwen Lazar i den första boken, men i tvåan och trean var hon inte lika intressant. Sedan älskar jag Primrose Everdeen från Hungerspelen, vem gör inte det? Tror nog att jag väljer Prim, för henne älskade jag genom hela serien.

Favoritsamhälle?
Ligger väldigt lika mellan Ursäkta, men din själ dog nyss och De vandrande städerna. Båda har otroligt bra världsbyggnad, detaljerna finns i mängder, ingenting har missats.
   Men De vandrande städerna vinner, eftersom man under serien får se i stort sett hela världen, inte bara en enda stad.

Bästa plot?
Älskar idéen i Across the universe, med en person som legat nedfryst så länge och sedan vaknar upp till en helt ny värld.

Bästa slut (men säg inte vad som händer. Spoilers...)?
Gillar slutet i Exodus, väldigt öppet men samtidigt fanns det tillräckligt mycket svar för att göra mig nöjd.

Bästa kärlekshistoria?
Tom och Hester i De vandrande städerna! De är så otroligt fina tillsammans.

I vilken bok skulle du helst leva?
Utan tvekan i Mörkt liv, så länge jag får bo i det vackra havet och inte inträngd i en lägenhet på ovansidan. En av få dystopier där världen inte behöver vara så hemsk, utan kan vara väldigt vacker.

I vilken skulle du verkligen inte vilja leva?
Också här kan jag svara utan tveka: vilken värld som helst där det finns zombies. Blir alldeles kallsvettig bara av att tänka på det. Av dom jag läst verka det värst i Fienden, så jag säger väl den.

Slutligen, bästa dystopin?
Omöjlig fråga! Jag skulle kunna svara på sämsta, men bästa? Går inte. Men jag kan ge en lista på några stycken:
Uglies-trilogin av Scott Westerfeld (det finns en fjärde bok med en ny huvudperson och ny handling, men den finns inte översatt och jag har inte läst den)
De vandrande städerna-serien av Phillip Reeve
Hungerspels-trilogin av Suzanne Collins
Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin
Exodus av Julie Bertagna
Wither av Lauren DeStefano
The inferior av Peadar Ó Guilín
Mörkt liv av Kat Falls

Som sagt, hur skulle jag kunna välja?

Schools out - Forever av James Patterson

Tänk på att det här är andra delen i en serie, första boken har jag recenserat här. Den här recensionen kommer innehålla spoilers för första boken och bör inte läsas om du inte läst The Angel Experiment.

Maximum Ride och hennes vänner Fang, Iggy, Nudge, the Gasman och Angel är fortfarande på flykt från the School, platsen där de "skapades". Men forskarna är inte villiga att släppa taget om sina försökskaniner så lätt, och skickar gång på gång ut Ereasers, människo-varg hybrider, efter dem.
   Lyckligtvis kan gänget försvara sig, men en dag går det illa. Fang blir allvarligt skadad och de har inget val - han måste till ett sjukhus.
   Fast i samhällets händer slutar de ändå i skolan, men av den mindre livsfarliga sorten.
   Max kan klara alla nödsituationer, men hur hanterar hon det vardagliga ungdomslivet?

Redan i den första boken retade jag mig på alla de i stort sett omöjliga händelser som inträffade, men hade hopp om att det skulle bli bättre i bok två. Tyvärr inte, det inträffar fortfarande nästan skrattretande saker med jämna mellanrum, och nu börjar jag mer än bara reta mig på det. Saker och ting känns inte genomtänkta alls.
   Exempel: Flocken smäller en bomb i en källare för att kunna fly, i rummet finns det dessutom flera fiender. Av de sex flockmedlemmarna skadas ingen allvarligt trots att explosionen var tillräckligt stor för att blåsa hål i väggen, medan alla fienderna begravs under diverse saker och blir medvetslösa.
   Convenient. Bara explosionen borde varit nog för att döda dem allihopa.

Maximum Ride böckerna jag läst, ettan och tvåan, känns båda som att de är två böcker i en. Första halvan handlar om en sak, andra halvan byter helt riktning. Det är lite smått förvirrande.
   I det här fallet kändes första halvan väldigt mycket som första boken, karaktärerna stod i stort sett stilla i utvecklingen, språket och händelserna var nästan desamma mm. Andra halvan tyckte jag bättre om, men det kan ha berott på att jag tog en paus och väntade några veckor innan jag fortsatte. Slutet var lite otillfredsställande, det kändes som om allt bara tog slut mitt i, utan att några lösa trådar alls följdes upp. Det bara tog slut.

Bokens action är både positiv och negativ. Visserligen gör det handlingen spännande och fartfylld, men ibland känns det lite dumt. Det händer saker hela tiden, stridsscenerna är närmast identiska och orimliga. Att det dessutom händer saker hela tiden gör det hela lite förutsägbart och ibland nästan tråkigt. För mycket av det goda, kort sagt.

En sak jag gillar med bokenär att Ereasern Ari får vara med och berätta en del. I första boken tyckte jag att det var märkligt att han betedde sig så vuxet med tanke på att han bara är sju år. Nu när jag fick läsa ur hans synvinkel kändes han äntligen ung, och jag tyckte verkligen synd om den stackaren.
   En annan sak jag gillar är de korta kapitlen som gör att det går snabbt att läsa och det humoristiska skrivsättet. Och Max. Hon är cool, dessutom tycker jag det är intressant med en bok där en tjej har ledarrollen istället för en kille.

Schools out - forever är en bra bok, men jag börjar oroa mig för att Patterson inte tänker ta hand om alla orimliga saker, vilket gör mig lite nervös. Den här boken skulle kunna vara mycket bättre än vad den är.

lördag 3 mars 2012

Ögat över månskäran av Libba Bray

Gemma Doyle har fyllt sexton år, men trots det vägrar hennes mamma att låta henne lämna Indien, där de bor, och fara till England. Men på grund av ett dåligt beslut från Gemmas sida och en fruktansvärd händelse skickas hon ändå till ett internat i England, där hon snart är inblandad i en maktkamp mellan de olika flickorna.
   Men det är någonting som håller på att hända med Gemma, någonting omöjligt, någonting som hennes mamma försökt dölja för henne. Hon ser saker, syner, och någon är ute efter henne på grund av det.

Första halvan av Ögat över månskäran var ungefär lika dramatisk som glas med ljummet vatten (om man bortser från det allra första kapitlet). I stort sett allt som händer är en massa urlöjligt skvaller och tjejbråk. Huvudpersonerna ska föreställa vara runt sexton, men de känns fasen som sjuåringar.
   Först efter ungefär halva boken får vi lite mer insyn om vad som faktiskt hänt med Gemma och vad hennes mamma dolt för henne, och i de sista kapitlen känns det som om Bray kom på att boken var på väg att ta slut och fick slänga in en väldig massa händelser.

Av de fyra huvudpersonerna så kretsade handlingen kring Gemma, som jag väl aldrig var speciellt förtjust i. Alldeles i början var hon som en tjurig småunge, men sedan blev hon lite mognare utan att förlora sin kaxiga attityd. Tyvärr försvann allt det här framemot slutet och hon blev samma gnällunge som tog en massa korkade beslut.
   Men jämfört med de andra karaktärerna, Ann, Felicity och Penelope, så kändes Gemma nästan som ett helgon. Ann stod jag väl ut med, men hon var en riktig lipsill. Felicity och Penelope däremot... ärligt talat förstår jag överhuvudtaget inte varför Gemma envisas med att umgås och lita på dem, trots att att de var så fruktansvärt elaka mot henne och Ann i början.
   Trots att karaktärerna inte var så sympatiska så tyckte jag ändå synd om dem. Deras historier var alla mer eller mindre sorgliga och till viss del förstår jag väl nästan varför de är som de är. Men jag kan lugnt säga att jag hållit mig på ett visst avstånd från dem.

Att det utspelar sig i det viktorianska England känns till viss del trovärdigt, men ibland får jag känslan av att det lika gärna kunnat utspela sig idag. Karaktärernas språk känns bara en aning gammaldags, och omgivningarna får jag aldrig någon speciellt historisk känsla av.
   Människornas beteende kändes däremot ganska så uråldrigt, med undertryckandet av kvinnor och sånt. Jag gillade boken budskap, hur flickorna försökte hitta en väg ut från samhället där de behandlades som föremål och inte tilläts tänka själva.

Ögat över månskäran är helt okej. Den är vacker, mörk och sorglig, och den får mig nästan att gråta för alla de kvinnor som levde då. Vilka vidriga liv.