tisdag 28 februari 2012

Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin

Pga en tävling som jag deltar i kommer det bli så att alla recensioner av post apokalyptiska och/eller dystopiska böcker under februari månad kommer att få två recensioner: en på svenska och en på engelska. Detta på grund av att själva tävling är amerikansk, alltså är de inte så bra på svenska...
   Båda recensionerna kommer vara likadana men på olika språk, så du behöver inte läsa båda.

Att vara tonårige Benjamin Albert Bonkenstein är inte det allra lättaste, speciellt inte när man är till hälften Einstein och ustött för att man är så ful. I Benjamins värld specialbeställs bebisarna, och för både föräldrarna och barnen anses det yttre vara det enda viktiga, så den intelligenta Benjamin passar inte in speciellt bra in på sin skola som är full med Angelinor och Maradonor.
   Men hans liv ser ut att vara på väg mot det bättre när han som av en slump träffar och börjar dejta överklassflickan Julia, och utöver detta tjänar lite extra genom att langa diverse saker åt sin vän Fruit, en transgenetisk mutant som bor i Gettot.
   Men inget är som det verkar och Benjamin är snart inblandad i någonting som han inte alls förstår, och som mycket väl kan komma att kosta honom och hans vänner livet...

Ursäkta, men din själ dog nyss driver redlöst med vårt sätt att leva, den är i grund och botten en satir över det hemska mänskliga samhället. Klassklyftorna, kvinnosynen, storföretagen, ytligheten, kändisarna, media, ingen slipper undan. På sätt och vis tycker jag faktiskt att den påminner lite om 1984 av George Orwell, i det faktum att den inte handlar lika mycket om en person som om ett samhälle och till stor del är till för att varna oss för att se upp med vart vi egentligen är på väg. Men där 1984 var tråkig, dyster och fasansfull så lyckades Wattin knåpa ihop något som var roligt, konstigt och fasansfullt.

Samhället Wattin byggt upp känns otroligt genomtänkt och otroligt hemskt. Det som gör just detta samhället värre än det i de allra flesta andra dystopier är att de vanliga människorna inte har något att gömma sig bakom. Det är inte regeringen som styr och ställer så att allt ät hemskt, det är inte någon vidrig katastrof som drivit folk till vad de är, det är bara människans utveckling i helt fel riktning som lett till bland de hemskaste jag sett. Personerna i boken är fullständigt omoraliska, själviska, ytliga, ja, jag kan hålla på i all evighet.
   När jag satt och läste kunde jag skratta åt en märklig scen för att sedan stanna efter och tänka vänta lite, vad hände precis? Vad var det de sa? De kan inte vara allvarliga? Det är skrivet på ett så roligt sätt att man nästan missar det, men om man tvingar sig själv att strunta i det roliga och se vad personerna i fråga verkligen säger, vad de verkligen gör, så blir det plötsligt väldigt hemskt. För vi vill ju intala oss att det aldrig, aldrig någonsin skulle kunna gå så här långt.

Själva historien cirklar runt en mängd olika karaktärer, men Benjamin är huvudpersonen. I början tyckte jag inte alls om honom, han var mesig, gnällig och alldeles indoktrinerad av sitt vidriga samhälle, och jag kan inte påstå att jag tyckte så där jätte mycket om honom i slutet heller. Men han var bättre då, mycket bättre, och jag är beredd att ge författaren en tummen upp för en bra karaktärsutveckling trots att jag personligen inte var så förtjust i huvudpersonen.
   Julia däremot... egentligen borde jag gilla henne, hon är, trots att hon vuxit upp mitt i allting, inte alls som de andra invånarna i staden. Hon vill inte bli en lyxfru som shoppar hela dagarna, hon vill inte skaffa barn med någon rik idiot hon knappt känner, hon vill inte alls leva det liv som civilisationen erbjuder. Om det inte var för ett antal missar från hennes sida så hade jag kanske gillat henne, men när jag läst ut boken kändes hon mest elak, grym och lite tokig.
   Helt ärligt var den enda personen jag faktiskt gillade Fruit, Benjamins kompis. Vad jag inte fattar däremot är varför han valt att umgås med en sådan mes som bara klagar och gnäller hela tiden. Verkar lite smått konstigt.

Som ni säkert förstått handlar den här boken inte huvudsakligen inte om Benjamins och Julias förhållade. Deras lilla romans är faktiskt inte alls särskillt romantisk, och jag får inte känslan av att någon av dem nånsin är kära. Tyvärr. Ytterligare en anledning till att jag inte gillade dem så bra.
   Den egentliga handlingen kretsar mycket runt maktkmpen inom ett företag (Julias pappas företag) och om Benjamins bakgrund som man bitvis får försöka lista ut genom en mängd olika brev.

Ursäkta, men din själ dog nyss är en av mina favoritböcker. Kanske kunde jag önska lite mer från kararktärerna, och jag skulle gärna se mer av världen utanför staden där de bor, men jag är ändå mer än nöjd.
   Men innan du sätter tänderna i den här bör du veta vad du ger dig in på. Det är en märklig och förvirrande bok, språket kan vara ganska grovt på sina ställen och jag skulle inte rekomendera den till alltför unga personer. Trots att huvudpersonen är tonåring så skulle jag nog säga att det ät en vuxenbok (eller en bok för mogna ungdomar)

English: (Alla ni svenskar som fortfarande läser: tack och hej. Den engelska recensionen kommer innehålla samma fakta så ni kommer inte vinna något på att läsa den)

Being teenage Benjamin Albert Bonkenstein isn’t easy, especially when he’s half Einstein and bullied by his classmates for being so ugly. In Benjamin’s world, all the babies are ordered and carefully designed, and all the parents care about is what the child look like. No wonder Benjamin’s an outcast, in a school full of Angelinas and Maradonas.
   But things seem to be going the right way when he starts dating over class girl Julia, and gets some extra money by delivering drugs for his Fruit, a mutant created in a now closed lab.
   But nothing is as it seems and Benjamin is soon involved in something much bigger than he can handle, something that might cost him his life…

Ursäkta, men din själ dog nyss (Excuse me, but your soul just died) doesn’t shy away from making fun of our way of life. The class rifts, the way women are treated, the big companies, the celebrities, the media, no one gets away unharmed. In a way it kind of reminds me of George Orwell’s novel 1984, being more about a society than a person, trying to warn us for what we might become. But where 1984 was boring, sad and terrifying, Excuse me, ut your soul just died was fun, strange and terrifying.  

The society Wattin built feels both thought through and absolutely awful. What makes it so awful, mush worse than in most dystopias I’ve read, is that the people here haven’t got anyone to blame for how they’re acting. There is no evil government forcing them to do bad stuff, there was no huge catastrophe driving them to the point to where they are now, it was just the evolution going the wrong way, leading to what might be the most terrible I’ve ever read. The people are immoral, selfish, superficial, well, I could pretty much go on forever.
   While reading I sometimes caught myself laughing at a funny scene, then stopping, thinking wait a second, what jus happened? What did they say? They can’t be serious? It’s written in such a funny way that sometimes you almost don’t even notice it, but if you force yourself to read whitout laughing an see what the people actually say and do, well, then it’s suddenly not as funny any longer.

 The story itself circles around lot’s of characters, but the main one is Benjamin. I didn’t like him at all in the beginning; he was whiny and complained all the time, and he was way to indoctrinated by his horrible society. Honestly, I didn’t like him to much in the ending either, but he was definitely much, much better, dared to stand up for himself and didn’t whine all the time.
   Julia on the other hand… I should have liked her, she was not at all like the other women in the story, she understood that there was something seriously wrong whit the society, she didn’t want to become a wife to an idiot she barely knew, she didn’t want to live the civilisation offered. If it hadn’t been for a few mistakes from her side, I might have liked her, but now she just came of as cruel, cold and kind of nuts.
   My favourite character was probably Fruit (yes, that is his real name), Benjamins friend. But I seriously don’t get why he wanted to hang out with Benjamin, they were so different, and Benjamin was so childish and annoying.

This is one of my favourite books. I could maybe have wanted a bit more from the characters, and I would have loved to see more of the life outside the city where everything took place. But I still love it, I really do.




Då var februari slut, phu. Jag är mer än lovligt trött på det engelska språket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar