torsdag 9 februari 2012

Carbon Diaries 2015 av Saci Lloyd

Pga en tävling som jag deltar i kommer det bli så att alla recensioner av post apokalyptiska och/eller dystopiska böcker under februari månad kommer att få två recensioner: en på svenska och en på engelska. Detta på grund av att själva tävling är amerikansk, alltså är de inte så bra på svenska...
   Båda recensionerna kommer vara likadana men på olika språk, så du behöver inte läsa båda.


Vintrarna blir iskalla, somrarna snustorra och på hösten regnar det så mycket att hela städer går under. Det har slutligen börjat gå in i folks huvuden att de är dags att göra något. Storbritannien är först att ta de största steget hittills: sextioprocentig koldioxidsransonering.
   Men detta är inte det lättaste att hantera för sextonåriga Laura, hon vill ju bara fortsätta repa med sitt band, bli ihop med den snygga grankillen och inte få underkänt i skolan. Men hur lätt är det att leva ett normalt liv när klimatet är helt galet och ens familj är rent av ännu värre?

Måste erkänna att jag tyckte riktigt bra om Mitt klimatkatastrofala liv. Den var annorlunda jämfört med de flesta andra katastrofen-böcker som jag har läst: istället för att utspela sig några hundra år efter den stora katastrofen som haft ihjäl 99% av alla människor så händer allting bara några få år in i framtiden. När jag läser sånt som utspelar sig långt efteråt brukar jag sitta och undra hur det kunde bli så illa så snabbt, men i den här boken får vi liksom se själva katastrofen, inte bara hur generationen efteråt hanterar den.
   Det är fortfarande samma styre som har hand om saker, och trots att det sker diverse (enorma) katastrofer så finns civilisationen fortfarande kvar, 6 biljoner människor faller inte bara döda ner. De kan inte bara gå till en matbutik och plundra lite, för där finns poliser och kör bort en, och även om det inte funnits poliser där så hade det varit flera tusen människor som sprang dit för att plundra. Det hade inte räckt till alla.

Jag får lite känslan av att det vore lättare att överleva i en värld där 99% av mänskligheten dött. Då har man inte polisen att tänka på, inga andra människor att ta hänsyn till. Bara sig själv och kanske en och annan tokig mördare.

De olika relationerna i boken var uppfriskande mot alla klimatkatastrofer, vi fick se lite "normala" problem mot allt de andra. Men de var lite så att relationerna var antingen överdrivna eller lite bleka. Det tog bara några kapitel för mig att lista upp hur Lauras kärleksproblem skulle sluta, och det kändes lite surt.
   Hennes familj sedan... snacka om galen. Jag både hatar den och älskar den. Det var väl lite så att de började som värsta idioterna (speciellt hennes syster) för att sedan skärpa sig framåt slutet. När jag läste ut boken var jag osäker på vad jag tyckte. Minst två tredjedelar igenom var jag bergsäker på att jag hatade Lauras pappa, nu vet jag inte.

Jag är lite osäker på hela dagboksformatet, inte för att det var dåligt skrivet utan för att det helt enkelt inte kändes som en dagbok. Jag ar själv skrivit dagbok och kan lugnt säga att jag inte återgav situationer, samtal, beskrivningar m.m så noggrant som Laura gjorde. Men jag förstår att det vore svårt att skriva den som en vanlig dagbok, det skulle bli så... slarvigt. Eftersom jag är osäker tänker jag inte ge vare sig plus eller minus för skrivsättet.

English: (Alla ni svenskar som fortfarande läser: tack och hej. Den engelska recensionen kommer innehålla samma fakta så ni kommer inte vinna något på att läsa den)
  
The winters are freezing, the summers are hot as desserts and the autumn rains away. Finally the world seems to understand that we need to do something drastic. Great Britain is first in the line to take a huge step: rationing carbon dioxide with 60 percent.
   But this enormous change isn’t easy to handle for sixteen-year-old Laura, all she wants is to jam with her band, get the hot next door boy to fall in love with her and not fail in school. This is practically impossible to accomplish when the climate is crazy and your family is even worse.

I actually very much enjoyed Carbon Diaries. It was different from other catastrophe books that I’ve read on one important point: instead of being set a couple of hundred years after the huge catastrophe that kill 99 percent of humanity, everything is happening just a few years in the future. While reading post apocalyptic I am always wondering how everything could turn so bad so fast, but in this book we get to see the catastrophe itself, and actually, things don’t just collapse.
   The government was still in charge, and even though dozens of different catastrophes occur during the book, 99 percent of the population didn’t just fall down dead. There were still people in charge trying to handle things (but they didn’t do very good…) and you couldn’t just walk to an abandoned super-market and pick up everything you wanted. There were thousands of people trying to do that, and the food would not be enough for all of them.  

Actually, I think it would be easier to survive in a world where almost everyone else is dead. No rules you have to follow, no other survivor’s to handle. Just you and the occasionally crazy killer.

 The different relationships in the book did give a refreshing break from all the disasters; we got some “normal” problems, not just huge ones. Sadly, most relations were either bleak or to much. It only took me a few chapters to figure out how Laura’s love problems would end, which is a bit annoying
   Also, her family was absolutely crazy. At some points I loved them, at others I hated them, and sometimes it just felt like to much. At the end of the book, I don’t know whether I like them or hate them, especially when it comes to the dad. All of them grew a lot during the story, and at the end they felt much more mature.

I’m a bit insecure when it comes to the diary way of writing. Not that it was bad; it just didn’t feel like a diary. Once I wrote a diary myself, and I did not write down every single detail in a conversation, I didn’t write it as a book. It was more like notes to myself, and that wasn’t what Carbon Diaries felt like.



Phu, det var jobbigt....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar