lördag 11 februari 2012

Blodsbarn av Tim Bowler

Femtonårig Will minns ingenting. Inte ens sitt eget namn. Han har blivit påkörd av en bil och tappat minnet, men när hans föräldrar tar med honom tillbaka hem så krävs det inget minne för att han ska märka att någonting är fruktansvärt fel i den lilla byn. Människorna är misstänksamma och fientliga, han ser hemska syner och någon i byn tycks rent av vara ute efter att döda honom.
   Men Will har bestämt sig: han ska ta reda på vad som har hänt i byn, vilka skuggansiktena i hans syner är och varför de förföljer honom.

Blodsbarn är en väldigt mörk, grå bok i sitt berättande. Alla beskrivningar är tydliga och klara, och jag såg en sorgsen, mulen by med dämpade ljud framför mig när jag läste den. Det kändes lite som en skräckfilm, eller kanske en thriller, där huvudpersonen ser mörker, skuggor och blod när alla andra bara ser solsken och färger. Eftersom vi får följa allting från Wills synvinkel är det ganska självklart att vi ser skuggorna istället för solen. Det kändes aldrig ljust eller glatt, bara sorgligt.
   Det funkade finfint, men efter ett tag kändes det lite väl dystert. Jag hade behövt lite ljusare stunder också, för det blir väldigt tungt att läsa en sådan mörk bok.

Så har vi huvudpersonen Will, då. Jag gillade honom, för det mesta. Han var en sympatisk kille och jag uppskattade att han var fördomsfri och beredd att mer eller mindre ge upp sitt eget liv för att lösa det hemska och rädda livet på en viss person (nej, jag tänker inte nämna vem).
   MEN jag retade mig på en sak: han skulle jämt tjata om att ingen tror på honom. Jag tyckte riktigt synd om grabbens stackars föräldrar som slet med en son som var så speciell, och trots att de lyssnade och inte sa emot så skulle han jämt påpeka att de inte trodde honom.

Det är en sak jag inte riktigt kan få grepp om med den här boken. I början känns det typ som en spökhistoria, men ju längre jag kom desto mer påminde det om en vanlig old fashioned deckare med ett mysterium som skulle lösas. Och jag hatar deckare. Utan de övernaturliga bitarna hade Blodsbarn fått mig att somna.
   Men grejen är den att de övernaturliga bitarna liksom inte passar in. Själva mysteriet i sig är inte övernaturligt. Vi får aldrig veta varför Will har alla dessa synerna, varför han faller i trans och varför han är annorlunda. Är han synsk? Är han släkt med en stor trollkarl? Jag vet inte, för vi får aldrig veta. Och låt mig säga, jag är inte så förtjust i att inte veta.

Det är helt enkelt en aning för många trådar som lämnas lösa. Jag vill ha fler svar.


Som ni ser har jag bytt ut rosorna till halvmånar. Jag fick lite känslan av att rosorna inte passade in längre. Så Blodsbarn får alltså tre av fem månar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar