torsdag 16 februari 2012

Alba av Kristina Hård

Pga en tävling som jag deltar i kommer det bli så att alla recensioner av post apokalyptiska och/eller dystopiska böcker under februari månad kommer att få två recensioner: en på svenska och en på engelska. Detta på grund av att själva tävling är amerikansk, alltså är de inte så bra på svenska...
   Båda recensionerna kommer vara likadana men på olika språk, så du behöver inte läsa båda.

Alba är en av medlemmarna i en rymdexpedition till en ny planet, men frågan är hur beredd forskningsgruppen egentligen är på att leva en längre tid på denna märkliga planets yta, och hur bra de är på att hantera varandra.
   Alba är Nielsens, gruppens arkeologs, älskarinna. Trots att han är gift har de varit tillsammans i flera år och det är tack vare hans inflytande som hon fått följa med på resan. Men med på expeditionen är också Xavier med sitt dunkla förflutna, och plötsligt är Alba osäker på sina känslor.
   När gruppen så plötsligt står öga mot öga med planetens invånare, blir det inte som man tänkt sig. Och vad som än kommer att hända nu, så har Xavier, och på grund av hans känslor för henne också Alba, en stor roll.

Det här är andra gången jag läser Alba, och precis som första gången är jag osäker på vad jag egentligen tycker.
   Det är en relativt långsam bok, vi får gott om tid att insupa omgivningarna på den här nya planeten som är väldigt lik, men samtidigt väldigt olik, vår jord. Berättelsen börjar direkt när huvudpersonerena anländer och vi får reda på bakgrunden genom olika flashbacks och historierna som karaktärera berättar för varandra. Detta funkar helt okej, men så här i efterhand är jag inte riktigt helt på det klara med vad som hända i alla lägen. Kanske är det inte meningen att man skulle förstå mer än vad jag gjorde, eller så är jag bara lite halvdum som inte fattar, men hursom så skulle jag velat ha lite mer svar (speciellt när det kommer till planetinvånarnas ursprung). Fast det funkar ju absolut som det är.

Bokens huvudtema är, bortsett från romansen, människans förmåga att förstöra allting i ett galet försök att gagna sig själv. Det dras gott om paralleller till indianerna i Amerika för att vissa att vi tydligen inte lärt av våra misstag, och det läskiga är att jag tror att Hård kommer väldigt nära verkligheten med sin historia. Om vi hittade en värld så full med allt vi behöver skulle så gott som ingen tveka inför att skövla den, trots konsekvenserna för dess urinvånare. Vi får också se att planetens ganska så primitiva invånare under sin historia (och nutid) har gott om blodiga dåd som begåtts till deras egen fördel.

Det jag inte riktigt får grepp om med Alba är just Alba, huvudpersonen. Under första halvan av boken känns det mest som om jag själv är en osynlig iakttagare som följer allt som händer istället för att se allt genom Albas ögon. Ärligt talat så förstår jag mig mer på de andra personerna eftersom de säger högt vad de tycker och tänker, medan Alba inte ens verkar tänka det.
   Det blir lite bättre efter halva boken, men ända tills slutet känns huvudpersonen märkligt distanserad.

Runt om på Internet hittar jag massor av olika teorier av varför Alba handlade som hon gjorde: en del tycker att hon är ett våp som låter sig styras av de olika männen i historien, andra tycker att hon är iskall och bara utnyttjar dem för att komma dit hon vill och bara låter dem tro att hon älskar dem. Själv får jag lite intrycket av att hon stängt av sig själv känslomässigt för att kunna utnyttja Nielsen för att komma dit hon vill, att hon mer eller mindre tvingar sig själv att älska honom för att det inte ska bli så jobbigt. När hon sedan träffar Xavier blir hon kär på riktigt.
   Men jag vet inte, och det är ett av problemen jag nämnde tidigare, för få svar. Jag får aldrig riktigt veta vad Alba tyckte och tänkte, allt jag har är teorier.
   Dock kan jag nämna att hon växte väldigt mycket som person i det sista kapitlet tack vare ett väldigt tufft beslut hon tog, och jag är nöjd med vad författaren lät henne göra.

Vad gäller de övriga karaktärerna så är jag både positiv och negativ. De är inte speciellt sympatiska, och känns på sätt och vis väldigt mänskliga. En människa är inte känslomässigt och beteendemässigt perfekt, vi har våra olika värderingar och olika sätt att reagera i hemska situationer. Detta visas väldigt tydligt i Alba.

English: (Alla ni svenskar som fortfarande läser: tack och hej. Den engelska recensionen kommer innehålla samma fakta så ni kommer inte vinna något på att läsa den)

Alba is one of the members in an expedition to a new faraway planet. The group’s mission is to learn everything they can about this place, but the question is if they’re ready to handle the planet and each other.
   Alba is Nielsen’s, the group’s archaeologist’s, mistress. They have been together for several years, even though he’s married, and it’s thanks to his influence that she’s in this mission at all. But in the expedition is also Xavier with his dark past, and suddenly Alba isn’t sure about her feelings any more.
   When the group suddenly stands face to face with the planets inhabitants things turn the wrong way. No matter what happens now Xavier and Alba will play a big part in it.

This is the second time I read Alba, and just like the first time I’m insecure about what I really think.
   It’s a rather slow book, and we get plenty of time to see and feel the environment on this new planet that is very similar, and at the same time very, very different, from our earth. The story begins when they first set foot on the planet and we get to know the background through flashbacks and stories that the different characters tell each other. This works just fine, but I think I missed a few things during the story. Maybe we weren’t supposed to understand more than I did, maybe I’m a bit stupid, but I would like more answers (especially when it comes to the origin of the planets inhabitants). But it definitely works the way it is to.

The books main theme is, apart from the romance, man kind’s ability to ruin everything in our attempt to gain ourselves. There are plenty of parallels drawn to the Indians in America, comparing them to the planets inhabitants. The scary thing is that I think Hård hit very close to reality when she wrote this. If we found a world so full of everything that we are in so big need of, very few would hesitate before wiping out the people to get what they want. Sad but true.

The thing I don’t really get with Alba is Alba, the main character. During the first half of the book I feel like an invisible observer instead like I watch from the inside of Alba’s head. Honestly I think I got to know the other characters better than the main one, because they all always seemed to speak their mind while Alba didn’t even think it. I never knew what she thought about anything.
   It gets better after about half the book, but she feels kind of distanced all the way to the end.

All around the internet I’ve heard lots of different theories on way Alba acts the way she acts. Some thinks she’s an idiot who let the men of the story boss her around, others find her cold and heartless, using the men who love her to get where she wants (like to another planet). Personally I almost think she’s turned off emotionally, using Nielsen to get what she wants even though it hurts her. When she meets Xavier it’s like she learns that true love is more important than what Nielsen can ever buy her.
   But this is one of the things I mentioned earlier, I just don’t get the answers I want to have. I think this is what happened, but I don’ know. All I have is theories.

Thinking about the other characters I find them both good and bad. They aren’t very likeable, and it’s because of that that they feel more human. People aren’t perfect, neither emotionally nor in the way they act. We all have different ways to react in horrible situations, and we all have different ways to look at things. This is shown very well in Alba.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar