tisdag 28 februari 2012

Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin

Pga en tävling som jag deltar i kommer det bli så att alla recensioner av post apokalyptiska och/eller dystopiska böcker under februari månad kommer att få två recensioner: en på svenska och en på engelska. Detta på grund av att själva tävling är amerikansk, alltså är de inte så bra på svenska...
   Båda recensionerna kommer vara likadana men på olika språk, så du behöver inte läsa båda.

Att vara tonårige Benjamin Albert Bonkenstein är inte det allra lättaste, speciellt inte när man är till hälften Einstein och ustött för att man är så ful. I Benjamins värld specialbeställs bebisarna, och för både föräldrarna och barnen anses det yttre vara det enda viktiga, så den intelligenta Benjamin passar inte in speciellt bra in på sin skola som är full med Angelinor och Maradonor.
   Men hans liv ser ut att vara på väg mot det bättre när han som av en slump träffar och börjar dejta överklassflickan Julia, och utöver detta tjänar lite extra genom att langa diverse saker åt sin vän Fruit, en transgenetisk mutant som bor i Gettot.
   Men inget är som det verkar och Benjamin är snart inblandad i någonting som han inte alls förstår, och som mycket väl kan komma att kosta honom och hans vänner livet...

Ursäkta, men din själ dog nyss driver redlöst med vårt sätt att leva, den är i grund och botten en satir över det hemska mänskliga samhället. Klassklyftorna, kvinnosynen, storföretagen, ytligheten, kändisarna, media, ingen slipper undan. På sätt och vis tycker jag faktiskt att den påminner lite om 1984 av George Orwell, i det faktum att den inte handlar lika mycket om en person som om ett samhälle och till stor del är till för att varna oss för att se upp med vart vi egentligen är på väg. Men där 1984 var tråkig, dyster och fasansfull så lyckades Wattin knåpa ihop något som var roligt, konstigt och fasansfullt.

Samhället Wattin byggt upp känns otroligt genomtänkt och otroligt hemskt. Det som gör just detta samhället värre än det i de allra flesta andra dystopier är att de vanliga människorna inte har något att gömma sig bakom. Det är inte regeringen som styr och ställer så att allt ät hemskt, det är inte någon vidrig katastrof som drivit folk till vad de är, det är bara människans utveckling i helt fel riktning som lett till bland de hemskaste jag sett. Personerna i boken är fullständigt omoraliska, själviska, ytliga, ja, jag kan hålla på i all evighet.
   När jag satt och läste kunde jag skratta åt en märklig scen för att sedan stanna efter och tänka vänta lite, vad hände precis? Vad var det de sa? De kan inte vara allvarliga? Det är skrivet på ett så roligt sätt att man nästan missar det, men om man tvingar sig själv att strunta i det roliga och se vad personerna i fråga verkligen säger, vad de verkligen gör, så blir det plötsligt väldigt hemskt. För vi vill ju intala oss att det aldrig, aldrig någonsin skulle kunna gå så här långt.

Själva historien cirklar runt en mängd olika karaktärer, men Benjamin är huvudpersonen. I början tyckte jag inte alls om honom, han var mesig, gnällig och alldeles indoktrinerad av sitt vidriga samhälle, och jag kan inte påstå att jag tyckte så där jätte mycket om honom i slutet heller. Men han var bättre då, mycket bättre, och jag är beredd att ge författaren en tummen upp för en bra karaktärsutveckling trots att jag personligen inte var så förtjust i huvudpersonen.
   Julia däremot... egentligen borde jag gilla henne, hon är, trots att hon vuxit upp mitt i allting, inte alls som de andra invånarna i staden. Hon vill inte bli en lyxfru som shoppar hela dagarna, hon vill inte skaffa barn med någon rik idiot hon knappt känner, hon vill inte alls leva det liv som civilisationen erbjuder. Om det inte var för ett antal missar från hennes sida så hade jag kanske gillat henne, men när jag läst ut boken kändes hon mest elak, grym och lite tokig.
   Helt ärligt var den enda personen jag faktiskt gillade Fruit, Benjamins kompis. Vad jag inte fattar däremot är varför han valt att umgås med en sådan mes som bara klagar och gnäller hela tiden. Verkar lite smått konstigt.

Som ni säkert förstått handlar den här boken inte huvudsakligen inte om Benjamins och Julias förhållade. Deras lilla romans är faktiskt inte alls särskillt romantisk, och jag får inte känslan av att någon av dem nånsin är kära. Tyvärr. Ytterligare en anledning till att jag inte gillade dem så bra.
   Den egentliga handlingen kretsar mycket runt maktkmpen inom ett företag (Julias pappas företag) och om Benjamins bakgrund som man bitvis får försöka lista ut genom en mängd olika brev.

Ursäkta, men din själ dog nyss är en av mina favoritböcker. Kanske kunde jag önska lite mer från kararktärerna, och jag skulle gärna se mer av världen utanför staden där de bor, men jag är ändå mer än nöjd.
   Men innan du sätter tänderna i den här bör du veta vad du ger dig in på. Det är en märklig och förvirrande bok, språket kan vara ganska grovt på sina ställen och jag skulle inte rekomendera den till alltför unga personer. Trots att huvudpersonen är tonåring så skulle jag nog säga att det ät en vuxenbok (eller en bok för mogna ungdomar)

English: (Alla ni svenskar som fortfarande läser: tack och hej. Den engelska recensionen kommer innehålla samma fakta så ni kommer inte vinna något på att läsa den)

Being teenage Benjamin Albert Bonkenstein isn’t easy, especially when he’s half Einstein and bullied by his classmates for being so ugly. In Benjamin’s world, all the babies are ordered and carefully designed, and all the parents care about is what the child look like. No wonder Benjamin’s an outcast, in a school full of Angelinas and Maradonas.
   But things seem to be going the right way when he starts dating over class girl Julia, and gets some extra money by delivering drugs for his Fruit, a mutant created in a now closed lab.
   But nothing is as it seems and Benjamin is soon involved in something much bigger than he can handle, something that might cost him his life…

Ursäkta, men din själ dog nyss (Excuse me, but your soul just died) doesn’t shy away from making fun of our way of life. The class rifts, the way women are treated, the big companies, the celebrities, the media, no one gets away unharmed. In a way it kind of reminds me of George Orwell’s novel 1984, being more about a society than a person, trying to warn us for what we might become. But where 1984 was boring, sad and terrifying, Excuse me, ut your soul just died was fun, strange and terrifying.  

The society Wattin built feels both thought through and absolutely awful. What makes it so awful, mush worse than in most dystopias I’ve read, is that the people here haven’t got anyone to blame for how they’re acting. There is no evil government forcing them to do bad stuff, there was no huge catastrophe driving them to the point to where they are now, it was just the evolution going the wrong way, leading to what might be the most terrible I’ve ever read. The people are immoral, selfish, superficial, well, I could pretty much go on forever.
   While reading I sometimes caught myself laughing at a funny scene, then stopping, thinking wait a second, what jus happened? What did they say? They can’t be serious? It’s written in such a funny way that sometimes you almost don’t even notice it, but if you force yourself to read whitout laughing an see what the people actually say and do, well, then it’s suddenly not as funny any longer.

 The story itself circles around lot’s of characters, but the main one is Benjamin. I didn’t like him at all in the beginning; he was whiny and complained all the time, and he was way to indoctrinated by his horrible society. Honestly, I didn’t like him to much in the ending either, but he was definitely much, much better, dared to stand up for himself and didn’t whine all the time.
   Julia on the other hand… I should have liked her, she was not at all like the other women in the story, she understood that there was something seriously wrong whit the society, she didn’t want to become a wife to an idiot she barely knew, she didn’t want to live the civilisation offered. If it hadn’t been for a few mistakes from her side, I might have liked her, but now she just came of as cruel, cold and kind of nuts.
   My favourite character was probably Fruit (yes, that is his real name), Benjamins friend. But I seriously don’t get why he wanted to hang out with Benjamin, they were so different, and Benjamin was so childish and annoying.

This is one of my favourite books. I could maybe have wanted a bit more from the characters, and I would have loved to see more of the life outside the city where everything took place. But I still love it, I really do.




Då var februari slut, phu. Jag är mer än lovligt trött på det engelska språket.

söndag 26 februari 2012

Grattis i förskott

till lilla mig!
   I morgon fyller jag nämligen 17, men eftersom jag inte har en ledig stund på hela dagen (går upp klockan sex och har sedan fullt upp till nio) så firade vi idag.
   En lycklig jag fick den fina nya utgåvan av Hungerspelstrilogin (jag arrangerade till och med om i bokhyllan för att det urfina omslaget ska synas) och de två delarna av Grottbjörnens folk som jag inte hade tidigare: Hästarnas dal och Stäppvandringen.

Utöver detta har jag dssutom fått femhundra kronor att beställa böcker för, så länge alla är på engelska. Har inte bestämt vilka jag ska ta ännu, men här är dem jag funderar på:

Living hell av Catherine Jinks
A long, long sleep av Anna Sheehan
Eden av Keary Taylor
Enclave av Ann Aguirre
The Rosie Black chronicles, Genesis av Lara Morgan
Obernewtyn av Isobelle Carmody
The city of Ember av Jeanne DuPrau
Burn bright av Marianne de Pierres
A million suns av Beth Revis
Partials av Dan Wells
The death cure av James Dashner
Libyrinth av Pearl North

Herrejössen, hur ska jag kunna välja? Tja, vi får väl se vad det blir...

lördag 25 februari 2012

Nya boktips

Dags för boktips igen, kan knappt vänta att själv få tag på de här titlarna, verkar så spännande!

 Empty av Suzanne Weyn
It's the near future - the very near future - and the fossil fuels are running out. No gas. No oil. Which means no driving. No heat. Supermarkets are empty. Malls have shut down. Life has just become more local than we ever knew it could be.
Nobody expected the end to come this fast. And in the small town of Spring Valley, decisions that once seemed easy are quickly becoming matters of life and death. There is hope - there has to be hope - just there are also sacrifices that need to be made, and a whole society that needs to be rethought.
Teens like Niki, Tom, and Gwen may find what they need to survive. But their lives are never going to be the same again.

Detta är ett viktigt ämne eftersom det faktiskt kan komma att hända under vår livstid. Vad skulle hända egentligen? Empty kanske har svaret (eller kanske inte)



Obernewtyn av Isobelle Carmody
In a world struggling back from the brink of apocalypse, life is harsh and secretive. But for Elspeth Gordie, born with enhanced mental abilities that would see her sterilized or burned if discovered, it is also fraught with danger. There is only survival by secrecy, and so she determines never to demonstrate her forbidden powers. But it is as if they have their own imperative, and their distribution inevitably brings her to the attention of the totalitarian Council that rules and controls the Land with sadistic intentions.
   Sent to the remote mountain institute of Obernewtyn where escape is impossible, she must throw off her safe cloak of concealment and pit herself against those who would resurrect the terrible forces of the Apocalypse.
   Only then will she learn most truly who and what she is...


Som jag nämnde i min senaste recension så är jag barnsligt förtjust i övernaturliga förmågor, något Obernewtyn verkar ha gott om. Dessutom finns det massor av uppföljare som jag kan kasta mig över om den första boken lever upp till mina förväntningar.


The city of ember av Jeanne DuPrau
The city of Ember was built as a last refuge for the human race. Two hundred years later, the great lamps that light the city are beginning to flicker. When Lina finds part of an ancient message, she’s sure it holds a secret that will save the city. She and her friend Doon must decipher the message before the lights go out on Ember forever! This stunning debut novel offers refreshingly clear writing and fascinating, original characters.
Jag har sett filmen men inte läst boken, filmen var helt okej, men jag hoppas och tror att boken är bättre. Också här finns det ett gäng uppföljare, tre stycken faktiskt.


Possession av Elana Johnson
Vi knows the Rule: Girls don't walk with boys, and they never even think about kissing them. But no one makes Vi want to break the Rules more than Zenn...and since the Thinkers have chosen him as Vi's future match, how much trouble can one kiss cause? The Thinkers may have brainwashed the rest of the population, but Vi is determined to think for herself.
   But the Thinkers are unusually persuasive, and they're set on convincing Vi to become one of them...starting by brainwashing Zenn. Vi can't leave Zenn in the Thinkers' hands, but she's wary of joining the rebellion, especially since that means teaming up with Jag. Jag is egotistical, charismatic, and dangerous--everything Zenn's not. Vi can't quite trust Jag and can't quite resist him, but she also can't give up on Zenn.
   This is a game of control or be controlled. And Vi has no choice but to play.


Låter lite som Matched, men med mer action. Vill ha!


Någon som läst nån av de här böckerna? I sådana fall, vad tyckte i? 

fredag 24 februari 2012

Mörkt liv av Kat Falls

Pga en tävling som jag deltar i kommer det bli så att alla recensioner av post apokalyptiska och/eller dystopiska böcker under februari månad kommer att få två recensioner: en på svenska och en på engelska. Detta på grund av att själva tävling är amerikansk, alltså är de inte så bra på svenska...
   Båda recensionerna kommer vara likadana men på olika språk, så du behöver inte läsa båda.

Ty har levt hela sitt femtonåriga liv under vattnet med sin familj. Där kämpar de hårt med att odla fisk och grödor till ytborna, som bor hopträngda i små lägenheter hellre än att flytta ner i havet där det finns gott om plats. De som valt ett liv på havsbottnen möts med hån och ogillande för sitt onaturliga val.
   Men Ty kan inte tänka sig ett annat liv än det han lever, och när han möter ytbon Gemma kan han heller inte tänka sig annat än att hjälpa henne hitta sin försvunna bror.
   Men parets sökande försvåras av piraterna i den ökända Barracuda-ligan är efter. Frågan är bara varför?

Mörkt liv är en väldigt mysig bok. Miljön under ytan är målande och vackert beskriven, alla detaljer i Tys undervattenshem känns väl genomtänkta och de två huvudpersonerna, Ty och Gemma, är båda enligt mig trovärdiga karaktärer.

Ty är, som Gemma uttrycker det, väldigt god. Personligen tycker jag att han också är lite naiv och alltid ser det bästa i allt och alla, vilket i sig är ganska så uppfriskande i dystopiska böcker där alla alltid verkar vara så deprimerade och arga. Ty är visserligen allt annat än förtjust i regeringen, men han är ändå helt nöjd med sin tillvaro under vattnet och skulle inte för allt i världen vilja ändra på den. Sen tycker jag det är lite roligt att Falls försökt få det att se ut som om Ty alltid ser saker ur havets synvinkel när han gör en jämförelse, som till exempel "Hon såg arg, som en eremitkräfta som försvarade sitt skal." Ibland kändes de här liknelserna lite påtvingade, men för det mesta funkade det fint och fick Ty att kännas mer som den undervattensmänniska han faktiskt är.
   Gemma är jag också förtjust i, även om hon ibland gör förhastade och rent av lite dumma saker. Men det märks på henne att hon vuxit upp i ett liv där hon aldrig fått visa sig svag och att hon är van vid att inte få någonting utan att kämpa.
   Lite synd är det dock att nästan alla vuxna får kliva åt sidan för att ge ungdomarna och barnen plats, de vuxna svävade liksom bara omkring i bakgrunden. Det är heller inte speciellt svårt att lista ut vem som är "skyldig", men sen får jag också tänka på att det är en bok anpassade för lite yngre personer.

Vad jag tyckte mest om med boken, förutom den fantastiska miljön, var nog mörkerkrafterna. Jag har alltid varit barnsligt förtjust i övernaturliga krafter och blir alltid alldeles till mig när sådana element finns med i en bok. Själva anledningen till att de får gåvor känns dessutom mer genomtänkt än i många andra böcker (och filmer, för den delen)

Förresten, är jag den enda som tycker att det skulle vara bra med bilder i den här boken? Lite barnsligt kanske, men det känns som miljön i Mörkt liv bara är till för att målas av en duktigt konstnär. Det skulle ge ännu mera liv åt historien.
   Den skulle passa bra som film också, tycker jag. Hoppas att vi får se något sådant i framtiden.

English: (Alla ni svenskar som fortfarande läser: tack och hej. Den engelska recensionen kommer innehålla samma fakta så ni kommer inte vinna något på att läsa den)


Fifteen-year-old- Ty has spent his whole life on the bottom of the ocean with his family. They work hard down there, growing crops and fish to the topsiders, who rather live their lives in small apartments than in the water. Even though it’s the people in the ocean who make all their food, they still find it unnatural to live anywhere else than on dry land.
   Ty on the other hand can’t imagine life any other way than the way he’s living it, and he either can’t imagine not to help topsider Gemma to find her lost brother somewhere in the ocean.
   But the couple’s search isn’t any easier being chased by bloodthirsty pirates. The question is; what do they want?

Dark life is a rather cosy book. The environment under the surface feels vividly and beautifully described, all those little details of Ty’s life felt thoroughly thought through and the two main characters, Ty and Gemma, were to me rather believable people.
   To cut it short, Kat Falls made me wanting to live in the ocean. And I’m an awful swimmer.

Ty is, as Gemma so neatly puts it, very good. He’s like some kind of saint, always thinking of others, trying to help, always seeing the good in people. Of course, this also makes him kind of naïve, unable to handle people, especially girls, from the surface. He just doesn’t understand how the people up there think, choosing crowded land over the huge ocean.
   His whole character is rather unique in the dystopian genre. The characters in dystopian books usually feel incredibly depressed and angry. Ty’s different. Of course, he isn’t to found of the government, but he’s perfectly happy with his life in the ocean, constantly praising it.
   Gemma to is a great character, and a bit more like the normal dystopian girl. Hardened by a tough life, never allowing herself to be weak, never expecting to get anything or anywhere without working hard for it. A minus is that in her attempts to be as tough as possible, she sometimes makes some really stupid things.
   It’s a bit sad that all the grown-up characters had to take a step back to give room to the kids and teenagers. Most of the adults are rather flat, without any real depth. Neither is it very hard to figure who the “guilty” person is. But then, this is a middle grade book, not a young adult (not saying that I don’t recommend it to the older readers, I’m seventeen and I thoroughly enjoyed it).

 What I liked most about Dark life, apart from the stunning underwater setting, was probably the dark gifts. I’ve always been kind of obsessed with supernatural abilities of any kind, and the thing with Dark life is that Falls makes it feel like these gifts aren’t supernatural at all, like the reason people gets amazing abilities is completely normal. That’s something most books (and movies) never accomplishes. Big plus for that!

By the way, am I the only one who thinks there should be pictures in this book? I know it’s kind of childish, but it feels like the environment in Dark life was created solely so that a great artist could draw it. After all, it would bring even more life to the story.
   It would be a great movie too, I think. Certainly hoping for something like that in the future.  




Del två, Farlig ström, kommer snart ut på svenska. Längtar! Synd bara att omslaget inte är lika fint som på en första boken...

torsdag 16 februari 2012

Alba av Kristina Hård

Pga en tävling som jag deltar i kommer det bli så att alla recensioner av post apokalyptiska och/eller dystopiska böcker under februari månad kommer att få två recensioner: en på svenska och en på engelska. Detta på grund av att själva tävling är amerikansk, alltså är de inte så bra på svenska...
   Båda recensionerna kommer vara likadana men på olika språk, så du behöver inte läsa båda.

Alba är en av medlemmarna i en rymdexpedition till en ny planet, men frågan är hur beredd forskningsgruppen egentligen är på att leva en längre tid på denna märkliga planets yta, och hur bra de är på att hantera varandra.
   Alba är Nielsens, gruppens arkeologs, älskarinna. Trots att han är gift har de varit tillsammans i flera år och det är tack vare hans inflytande som hon fått följa med på resan. Men med på expeditionen är också Xavier med sitt dunkla förflutna, och plötsligt är Alba osäker på sina känslor.
   När gruppen så plötsligt står öga mot öga med planetens invånare, blir det inte som man tänkt sig. Och vad som än kommer att hända nu, så har Xavier, och på grund av hans känslor för henne också Alba, en stor roll.

Det här är andra gången jag läser Alba, och precis som första gången är jag osäker på vad jag egentligen tycker.
   Det är en relativt långsam bok, vi får gott om tid att insupa omgivningarna på den här nya planeten som är väldigt lik, men samtidigt väldigt olik, vår jord. Berättelsen börjar direkt när huvudpersonerena anländer och vi får reda på bakgrunden genom olika flashbacks och historierna som karaktärera berättar för varandra. Detta funkar helt okej, men så här i efterhand är jag inte riktigt helt på det klara med vad som hända i alla lägen. Kanske är det inte meningen att man skulle förstå mer än vad jag gjorde, eller så är jag bara lite halvdum som inte fattar, men hursom så skulle jag velat ha lite mer svar (speciellt när det kommer till planetinvånarnas ursprung). Fast det funkar ju absolut som det är.

Bokens huvudtema är, bortsett från romansen, människans förmåga att förstöra allting i ett galet försök att gagna sig själv. Det dras gott om paralleller till indianerna i Amerika för att vissa att vi tydligen inte lärt av våra misstag, och det läskiga är att jag tror att Hård kommer väldigt nära verkligheten med sin historia. Om vi hittade en värld så full med allt vi behöver skulle så gott som ingen tveka inför att skövla den, trots konsekvenserna för dess urinvånare. Vi får också se att planetens ganska så primitiva invånare under sin historia (och nutid) har gott om blodiga dåd som begåtts till deras egen fördel.

Det jag inte riktigt får grepp om med Alba är just Alba, huvudpersonen. Under första halvan av boken känns det mest som om jag själv är en osynlig iakttagare som följer allt som händer istället för att se allt genom Albas ögon. Ärligt talat så förstår jag mig mer på de andra personerna eftersom de säger högt vad de tycker och tänker, medan Alba inte ens verkar tänka det.
   Det blir lite bättre efter halva boken, men ända tills slutet känns huvudpersonen märkligt distanserad.

Runt om på Internet hittar jag massor av olika teorier av varför Alba handlade som hon gjorde: en del tycker att hon är ett våp som låter sig styras av de olika männen i historien, andra tycker att hon är iskall och bara utnyttjar dem för att komma dit hon vill och bara låter dem tro att hon älskar dem. Själv får jag lite intrycket av att hon stängt av sig själv känslomässigt för att kunna utnyttja Nielsen för att komma dit hon vill, att hon mer eller mindre tvingar sig själv att älska honom för att det inte ska bli så jobbigt. När hon sedan träffar Xavier blir hon kär på riktigt.
   Men jag vet inte, och det är ett av problemen jag nämnde tidigare, för få svar. Jag får aldrig riktigt veta vad Alba tyckte och tänkte, allt jag har är teorier.
   Dock kan jag nämna att hon växte väldigt mycket som person i det sista kapitlet tack vare ett väldigt tufft beslut hon tog, och jag är nöjd med vad författaren lät henne göra.

Vad gäller de övriga karaktärerna så är jag både positiv och negativ. De är inte speciellt sympatiska, och känns på sätt och vis väldigt mänskliga. En människa är inte känslomässigt och beteendemässigt perfekt, vi har våra olika värderingar och olika sätt att reagera i hemska situationer. Detta visas väldigt tydligt i Alba.

English: (Alla ni svenskar som fortfarande läser: tack och hej. Den engelska recensionen kommer innehålla samma fakta så ni kommer inte vinna något på att läsa den)

Alba is one of the members in an expedition to a new faraway planet. The group’s mission is to learn everything they can about this place, but the question is if they’re ready to handle the planet and each other.
   Alba is Nielsen’s, the group’s archaeologist’s, mistress. They have been together for several years, even though he’s married, and it’s thanks to his influence that she’s in this mission at all. But in the expedition is also Xavier with his dark past, and suddenly Alba isn’t sure about her feelings any more.
   When the group suddenly stands face to face with the planets inhabitants things turn the wrong way. No matter what happens now Xavier and Alba will play a big part in it.

This is the second time I read Alba, and just like the first time I’m insecure about what I really think.
   It’s a rather slow book, and we get plenty of time to see and feel the environment on this new planet that is very similar, and at the same time very, very different, from our earth. The story begins when they first set foot on the planet and we get to know the background through flashbacks and stories that the different characters tell each other. This works just fine, but I think I missed a few things during the story. Maybe we weren’t supposed to understand more than I did, maybe I’m a bit stupid, but I would like more answers (especially when it comes to the origin of the planets inhabitants). But it definitely works the way it is to.

The books main theme is, apart from the romance, man kind’s ability to ruin everything in our attempt to gain ourselves. There are plenty of parallels drawn to the Indians in America, comparing them to the planets inhabitants. The scary thing is that I think Hård hit very close to reality when she wrote this. If we found a world so full of everything that we are in so big need of, very few would hesitate before wiping out the people to get what they want. Sad but true.

The thing I don’t really get with Alba is Alba, the main character. During the first half of the book I feel like an invisible observer instead like I watch from the inside of Alba’s head. Honestly I think I got to know the other characters better than the main one, because they all always seemed to speak their mind while Alba didn’t even think it. I never knew what she thought about anything.
   It gets better after about half the book, but she feels kind of distanced all the way to the end.

All around the internet I’ve heard lots of different theories on way Alba acts the way she acts. Some thinks she’s an idiot who let the men of the story boss her around, others find her cold and heartless, using the men who love her to get where she wants (like to another planet). Personally I almost think she’s turned off emotionally, using Nielsen to get what she wants even though it hurts her. When she meets Xavier it’s like she learns that true love is more important than what Nielsen can ever buy her.
   But this is one of the things I mentioned earlier, I just don’t get the answers I want to have. I think this is what happened, but I don’ know. All I have is theories.

Thinking about the other characters I find them both good and bad. They aren’t very likeable, and it’s because of that that they feel more human. People aren’t perfect, neither emotionally nor in the way they act. We all have different ways to react in horrible situations, and we all have different ways to look at things. This is shown very well in Alba.


söndag 12 februari 2012

De tusende av Petter Lidbeck och Max Elmberg Sjöholm

Pga en tävling som jag deltar i kommer det bli så att alla recensioner av post apokalyptiska och/eller dystopiska böcker under februari månad kommer att få två recensioner: en på svenska och en på engelska. Detta på grund av att själva tävling är amerikansk, alltså är de inte så bra på svenska...
   Båda recensionerna kommer vara likadana men på olika språk, så du behöver inte läsa båda.


Någonting fruktansvärt har hänt: en vidrig sjukdom har slagit ner på världen och dödar miljontals med människor. Av tusen drabbade är det bara en som tillfrisknar, men trots att den tusende inte längre är sjuk så bär den fortfarande på viruset, och inte nog med det, ingen smittar värre än någon som varit sjuk och blivit bättre.
   På en ö lever två stycken vänner, både överlevande och nu immuna. Deras liv går nu ut på att ta emot de sjuka och bränna deras döda kroppar. Men alla är inte nöjda med denna enkla tillvaro, för på ön finns också Gecko. Han vill ta sig tillbaka till fastlandet och smitta de fortfarande friska, så att de tusende sedan kan ta över världen. Som om inte detta vore nog komme dessutom Gabreille till ön, och hennes närvaro kan komma att driva isär de båda vännerna...

De tusende är en grafisk roman och är närmast överfylld med vackra blyertsbilder som bidrar lika mycket till historien som texten. Någonting beskrivs lite kortfattat för att sedan visas i bild och bli mycket klarare. Jag har, som ni säkert förstår, inte särskilt svårt att se vad som händer framför mig.
   Jag har alltid gillat böcker med bilder, kanske för att jag själv tycker mycket om att måla. Det blir roligare att läsa när texten vägs upp med teckningar och/eller fotografier, det ger mer liv till historien. Men i De tusende blir det som om bilderna tar över lite väl mycket. Helt ärligt så ville jag väl inte ha mindre bilder, bara mer text. På en del sidor är det bara några få rader, även om det fanns plats för mer.

Det är mycket som försvinner eftersom det är så lite text. Allting går väldigt snabbt och är väldigt rakt på sak, vi får inte veta så mycket utom det som händer just för stunden. Den enda bakgrundshistorien vi får veta om huvudpersonen är att hans mamma var bland de första att dö av sjukdomen. När det kommer till de andra karaktärerna får vi i stort sett inte veta någonting.
   Det är speciellt jobbigt när det gäller Gecko. Han är helt enkelt för ond. Han ser ond ut, han beter sig ondskefullt, till och med hans namn låter ond. Gecko. Inga lager här. Jag får ingen chans att lära känna honom, vilket är lite synd. För han har ju en poäng. Det är inte schysst att de som överlevt sjukdomen ska leva ett så hemskt liv, men eftersom Gecko är så ond så håller man ändå aldrig med honom.

Men jag gillar huvudpersonen och Gabrielle. Speciellt Gabrielle. Hon är cool, och trots att hon beter sig lite konstigt i slutet så kan jag förlåta henne med tanke på vad som hänt. Men jag hade lite svårt för huvudpersonen i början. Han var så svartsjuk och barnslig. Jag kan inte fatta att han tvivlade på sin bästa vän i det läget de befann sig i. Men han växte till sig lite och efter några kapitel tyckte jag bättre om honom.

De tusende är en mörk bok som trots att den är så lättläst inte borde läsas av yngre personer. Den tar upp jobbiga ämnen som våldtäkt, självmord, oönskad graviditet och, såklart, ondska.

English: (Alla ni svenskar som fortfarande läser: tack och hej. Den engelska recensionen kommer innehålla samma fakta så ni kommer inte vinna något på att läsa den)

Something horrible has happened: a deadly plague has stricken the world and people are dying like flies. Only one of a thousand gets better after falling ill, but that doesn’t make them safe. They still carry the virus; actually, they’re more contagious than anyone else.
   The sick are sent to an island where they either die or recover from the illness. But no matter what happens, they aren’t allowed to come back to the main land. Ever.
   On this island live two friends, both rather happy with their existence. That is, until Gecko starts revolting. He wants to go back to the main land and spread the virus, killing almost everyone.  
   As if this weren’t enough, Gabrielle arrives to the island, threatening to split the two friends up forever.

De tusende (the thousand) is a graphic novel, overflowing whit beautiful pictures that contribute as much to the story as the text. Something is explained simply with words, than the picture make everything vivid and clear.
   I’ve always liked books with pictures, maybe because I myself like to draw. It’s funnier to read if the text is weighed up with drawings/photographs, it brings more life to the story. But in De tusende the pictures kind of take over. I do like them and wouldn’t want to take them away, but I wanted more text. On some pages there were only a few lines, even though there was room for more.

The lack of text makes everything happen very fast, and there isn’t much of a background story. The only thing we get to know about the main characters life before the illness is that his mother was one of the first to die. That is pretty much it. When it comes to the other characters we don’t find out anything at all.
   This is especially annoying when it comes to Gecko. He’s just to evil. He looks evil, he acts evil, even his name sounds evil. Gecko. There’s no layers at all, and I get no chance to get to know him. This is kind of sad, because he has got a point. It’s not fair that those who recovered have to live a horrible life on that island, but since Gecko was so evil you never agree with him

But I do like the main character an Gabrielle. Especially Gabrielle. She’s cool, and even though she acts kind of weird at the end I can forgive, thinking about everything that’s happend. But I had a hard time with the main character in the beginning. He was so jealous and childish. I don’t get that he doubted his friend in the situation they were in. But after a few chapters he grew a brain, and then I liked him better.

De tusende is a dark book that, even though it’s an easy read, shouldn’t be read by younger people. It brings up stuff like rape, suicide, unwished pregnancy and, of course, evil.

lördag 11 februari 2012

Blodsbarn av Tim Bowler

Femtonårig Will minns ingenting. Inte ens sitt eget namn. Han har blivit påkörd av en bil och tappat minnet, men när hans föräldrar tar med honom tillbaka hem så krävs det inget minne för att han ska märka att någonting är fruktansvärt fel i den lilla byn. Människorna är misstänksamma och fientliga, han ser hemska syner och någon i byn tycks rent av vara ute efter att döda honom.
   Men Will har bestämt sig: han ska ta reda på vad som har hänt i byn, vilka skuggansiktena i hans syner är och varför de förföljer honom.

Blodsbarn är en väldigt mörk, grå bok i sitt berättande. Alla beskrivningar är tydliga och klara, och jag såg en sorgsen, mulen by med dämpade ljud framför mig när jag läste den. Det kändes lite som en skräckfilm, eller kanske en thriller, där huvudpersonen ser mörker, skuggor och blod när alla andra bara ser solsken och färger. Eftersom vi får följa allting från Wills synvinkel är det ganska självklart att vi ser skuggorna istället för solen. Det kändes aldrig ljust eller glatt, bara sorgligt.
   Det funkade finfint, men efter ett tag kändes det lite väl dystert. Jag hade behövt lite ljusare stunder också, för det blir väldigt tungt att läsa en sådan mörk bok.

Så har vi huvudpersonen Will, då. Jag gillade honom, för det mesta. Han var en sympatisk kille och jag uppskattade att han var fördomsfri och beredd att mer eller mindre ge upp sitt eget liv för att lösa det hemska och rädda livet på en viss person (nej, jag tänker inte nämna vem).
   MEN jag retade mig på en sak: han skulle jämt tjata om att ingen tror på honom. Jag tyckte riktigt synd om grabbens stackars föräldrar som slet med en son som var så speciell, och trots att de lyssnade och inte sa emot så skulle han jämt påpeka att de inte trodde honom.

Det är en sak jag inte riktigt kan få grepp om med den här boken. I början känns det typ som en spökhistoria, men ju längre jag kom desto mer påminde det om en vanlig old fashioned deckare med ett mysterium som skulle lösas. Och jag hatar deckare. Utan de övernaturliga bitarna hade Blodsbarn fått mig att somna.
   Men grejen är den att de övernaturliga bitarna liksom inte passar in. Själva mysteriet i sig är inte övernaturligt. Vi får aldrig veta varför Will har alla dessa synerna, varför han faller i trans och varför han är annorlunda. Är han synsk? Är han släkt med en stor trollkarl? Jag vet inte, för vi får aldrig veta. Och låt mig säga, jag är inte så förtjust i att inte veta.

Det är helt enkelt en aning för många trådar som lämnas lösa. Jag vill ha fler svar.


Som ni ser har jag bytt ut rosorna till halvmånar. Jag fick lite känslan av att rosorna inte passade in längre. Så Blodsbarn får alltså tre av fem månar.

torsdag 9 februari 2012

Carbon Diaries 2015 av Saci Lloyd

Pga en tävling som jag deltar i kommer det bli så att alla recensioner av post apokalyptiska och/eller dystopiska böcker under februari månad kommer att få två recensioner: en på svenska och en på engelska. Detta på grund av att själva tävling är amerikansk, alltså är de inte så bra på svenska...
   Båda recensionerna kommer vara likadana men på olika språk, så du behöver inte läsa båda.


Vintrarna blir iskalla, somrarna snustorra och på hösten regnar det så mycket att hela städer går under. Det har slutligen börjat gå in i folks huvuden att de är dags att göra något. Storbritannien är först att ta de största steget hittills: sextioprocentig koldioxidsransonering.
   Men detta är inte det lättaste att hantera för sextonåriga Laura, hon vill ju bara fortsätta repa med sitt band, bli ihop med den snygga grankillen och inte få underkänt i skolan. Men hur lätt är det att leva ett normalt liv när klimatet är helt galet och ens familj är rent av ännu värre?

Måste erkänna att jag tyckte riktigt bra om Mitt klimatkatastrofala liv. Den var annorlunda jämfört med de flesta andra katastrofen-böcker som jag har läst: istället för att utspela sig några hundra år efter den stora katastrofen som haft ihjäl 99% av alla människor så händer allting bara några få år in i framtiden. När jag läser sånt som utspelar sig långt efteråt brukar jag sitta och undra hur det kunde bli så illa så snabbt, men i den här boken får vi liksom se själva katastrofen, inte bara hur generationen efteråt hanterar den.
   Det är fortfarande samma styre som har hand om saker, och trots att det sker diverse (enorma) katastrofer så finns civilisationen fortfarande kvar, 6 biljoner människor faller inte bara döda ner. De kan inte bara gå till en matbutik och plundra lite, för där finns poliser och kör bort en, och även om det inte funnits poliser där så hade det varit flera tusen människor som sprang dit för att plundra. Det hade inte räckt till alla.

Jag får lite känslan av att det vore lättare att överleva i en värld där 99% av mänskligheten dött. Då har man inte polisen att tänka på, inga andra människor att ta hänsyn till. Bara sig själv och kanske en och annan tokig mördare.

De olika relationerna i boken var uppfriskande mot alla klimatkatastrofer, vi fick se lite "normala" problem mot allt de andra. Men de var lite så att relationerna var antingen överdrivna eller lite bleka. Det tog bara några kapitel för mig att lista upp hur Lauras kärleksproblem skulle sluta, och det kändes lite surt.
   Hennes familj sedan... snacka om galen. Jag både hatar den och älskar den. Det var väl lite så att de började som värsta idioterna (speciellt hennes syster) för att sedan skärpa sig framåt slutet. När jag läste ut boken var jag osäker på vad jag tyckte. Minst två tredjedelar igenom var jag bergsäker på att jag hatade Lauras pappa, nu vet jag inte.

Jag är lite osäker på hela dagboksformatet, inte för att det var dåligt skrivet utan för att det helt enkelt inte kändes som en dagbok. Jag ar själv skrivit dagbok och kan lugnt säga att jag inte återgav situationer, samtal, beskrivningar m.m så noggrant som Laura gjorde. Men jag förstår att det vore svårt att skriva den som en vanlig dagbok, det skulle bli så... slarvigt. Eftersom jag är osäker tänker jag inte ge vare sig plus eller minus för skrivsättet.

English: (Alla ni svenskar som fortfarande läser: tack och hej. Den engelska recensionen kommer innehålla samma fakta så ni kommer inte vinna något på att läsa den)
  
The winters are freezing, the summers are hot as desserts and the autumn rains away. Finally the world seems to understand that we need to do something drastic. Great Britain is first in the line to take a huge step: rationing carbon dioxide with 60 percent.
   But this enormous change isn’t easy to handle for sixteen-year-old Laura, all she wants is to jam with her band, get the hot next door boy to fall in love with her and not fail in school. This is practically impossible to accomplish when the climate is crazy and your family is even worse.

I actually very much enjoyed Carbon Diaries. It was different from other catastrophe books that I’ve read on one important point: instead of being set a couple of hundred years after the huge catastrophe that kill 99 percent of humanity, everything is happening just a few years in the future. While reading post apocalyptic I am always wondering how everything could turn so bad so fast, but in this book we get to see the catastrophe itself, and actually, things don’t just collapse.
   The government was still in charge, and even though dozens of different catastrophes occur during the book, 99 percent of the population didn’t just fall down dead. There were still people in charge trying to handle things (but they didn’t do very good…) and you couldn’t just walk to an abandoned super-market and pick up everything you wanted. There were thousands of people trying to do that, and the food would not be enough for all of them.  

Actually, I think it would be easier to survive in a world where almost everyone else is dead. No rules you have to follow, no other survivor’s to handle. Just you and the occasionally crazy killer.

 The different relationships in the book did give a refreshing break from all the disasters; we got some “normal” problems, not just huge ones. Sadly, most relations were either bleak or to much. It only took me a few chapters to figure out how Laura’s love problems would end, which is a bit annoying
   Also, her family was absolutely crazy. At some points I loved them, at others I hated them, and sometimes it just felt like to much. At the end of the book, I don’t know whether I like them or hate them, especially when it comes to the dad. All of them grew a lot during the story, and at the end they felt much more mature.

I’m a bit insecure when it comes to the diary way of writing. Not that it was bad; it just didn’t feel like a diary. Once I wrote a diary myself, and I did not write down every single detail in a conversation, I didn’t write it as a book. It was more like notes to myself, and that wasn’t what Carbon Diaries felt like.



Phu, det var jobbigt....

söndag 5 februari 2012

Titta titta!

Warm bodies av Isaac Marion kommer ut på svenska nu i februari! Detta hade jag lyckats missa fram tills alldeles nyligen, vilket är lite konstigt med tanke på hu länge jag velat läsa den. Nåja, nu behöver jag inte vänta så läng innan jag kan läsa den!
   Kan dessutom passa på att nämna att den ska komma ut som film också, kan knappt bärga mig! (men jag ska se till att läsa oken först)

Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem.
   Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv.
   Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever.
   Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid.

Debutanten Isaac Marion lyckas göra något totalt nyskapande med zombiegenren: En varm kärleksroman.

Oh, låter det inte spännande? Alla recenssioner jag läst har varit positiva, och en författare som kan göra en kärlekshistoria mellan en människa och en zombie något annat är löjlig måste vara en väldigt duktig författare.

En annan bok som kommer ut på svenska i år, men inte fören till sommaren, är Delirium av Lauren Oliver.

Första delen i Lauren Olivers laddade dystopiska trilogi är en tankeväckande och spännande berättelse om de krafter som försöker kontrollera oss - och de vi inte själva kan kontrollera.
   Förr i tiden var kärlek det viktigaste i världen. Människor gjorde vad som helst för den. De kunde ljuga för kärlekens skull. Till och med döda.
   Men allt är annorlunda nu. Kärlek är en sjukdom som går att bota. Regeringen ser till att alla genomgår behandlingen när de fyller arton.
   Ett liv utan kärlek är ett liv utan smärta. Det är tryggt, förutsägbart och lyckligt.
Lena Haloway har alltid sett fram emot dagen då hon ska bli botad. Men med 95 dagar kvar till behandlingen händer det otänkbara … 


Den verkar inte lika spännande som Varma kroppar, men de flesta recensionerna har varit positiva, och också här ska det bli film i framtiden