tisdag 31 januari 2012

Maximum Ride: The Angel Experiment av James Patterson

Det har gått fyra hela år sedan Maximum Ride flydde från fångenskap tillsammans med sin flock, Iggy, Nudge, Fang, Angel och the Gasman. De är alla genetiska experiment, till 98 procent människa och 2 pocent fågel, vilket inte bara gjort dem starkare, snabbare och tåligare än vilken människa som helst, de har också vingar och kan flyga.
   Men trots att de lämnats ifred i fyra år så har inte forskarna glömt av dem. En dag dyker blodtörstiga Ereasers, en blandning mellan människa och varg, upp och gör det som Max fruktar mest: kidnappar en medlem av flocken och för henne tillbaka till the School, där de alla "skapades."
   Och Max är beredd att göra vad som helst för att få henne tillbaka.

Maximum Ride känns lite som en actionfilm i bokform - mycket fart och fläkt, lite hjärna. Kapitlen är korta och fartfyllda, det går snabbt att läsa och historien är spännande och snabb. Det går bara ett par sidor innan det första anfallet kommer, det ända vi hinner lära oss om karaktärerna är i stort sett deras namn. Sedan rusar sidorna förbi, det blir lite slagsmål, de pratar om hur hungriga de är, de flyger några mil, fler slagsmål, de äter kakor, ännu mer slagsmål också fortsätter det. Ibland tycker jag nästan lite synd om karaktärerna som aldrig får en lugn stund utan jämt och ständigt attackeras av ilskna vargmän.

Helt ärligt så tyckte jag väldigt bra om The Angel Experimet, jag är den sortens människa som gillar snabba spännande böcker. Men den snabba takten gör att vissa andra saker blir lidande. Som jag nämnde ovan så får vi inte särskilt stor chans att lära känna karaktärerna, vilket nog beror på både farten och att de är så många.
   Den enda personen jag verkligen förstår mig på är huvudpersonerna Max, de andra hänger liksom bara på i bakgrunden och känns relativt endimensionella och platt. Max å andra sidan väger nästan upp för resten av dem. Hon är helcool, tuff som få, rolig, duktig på att slåss, en fantastisk ledare, är inte ytlig och nojig om sitt eller andras utseende, ja, hon har i stort sett allt man kan föreställa sig i en kvinnlig förebild. Det enda med henne jag är lite tveksam om är att det på baksidan pratades om att hon hade känslor för en viss person i flocken, men det finns absolut ingenting mellan dem. Nada. De skulle lika gärna kunna vara syskon.

Jag sa också i början att det var mycket action och lite hjärna. Det fanns en hel del plot holes som hade dragit ner betyget rejält om det inte vore för att det hintades om att det skulle få en förklaring i senare böcker (det är trots allt en ganska lång serie). Nästan allt det jag störde mig på satt Max och funderade över någon gång, så det är alltså inte bara en miss från Pattersons sida. Förhoppningsvis ordnar han till det i nästa bok.

Något jag verkligen uppskattar med boken är att författaren visar också den mörka sidan med forskningen. Om man kollar på superhjältar till exempel så utsetts de för radioaktivitet och får superkrafter utan att det nämns att alla andra som fått radioaktivitet på sig  blivit allvarligt sjuka eller dött. Patterson försöker aldrig få det att verka som om forskarna gör något bra och bara springer runt och ger barn superkrafter. Det visas vid mer än ett tillfälle de hemska effekterna som andra experiment drabbats av.

Jag velade mellan en trea och en fyra, och tack vare att det fram mot slutet hintades om att hålen i handlingen ska fixas senare så ger jag den en svag fyra.

Vet ni förresten att Maximum Ride också finns som manga? Den tänker jag läsa!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar