söndag 15 januari 2012

Legend av Marie Lu

Day är the Republics värsta brottsling.
   June är spådd en fantastisk framtid i the Republics armé.
   När de möts kolliderar två världar.

När femtonåriga Junes bror Metias mördas av Day vid ett inbrott i ett sjukhus blir hon fast besluten att fånga den skyldiga och ställa honom inför rätta. Med tillåtelse från de som står över henne i armén ger hon sig ut på jakt efter ungdomsbrottslingen, men när de väl träffas blir ingenting som hon tänkt sig. Frågan är om June klarar av att skada Day, och om det ens var han som dödade hennes bror.
   Samtidigt är Day inte ute efter annat än medicin till sin sjuka lillebror Eden som är döende i den pest som drabbat de fattiga delarna av the Republic. Men motmedlet är inte billigt, och Day vet inte om han kommer få tag på det i tid.

Av någon anledning hade jag extremt höga förväntningar på Legend, och jag känner mig kluven efter att ha läst den. Boken var definitivt bra, men inte så bra som jag hoppats. Vi kan väl ta sakerna en i taget, till att börja med de bra:
   Jag tyckte mycket om karaktärerna, både Day och June, men speciellt June. Det beror mest på att hon är stentuff och ett riktigt föredöme för andra tjejer. Hon låter inte folk köra med henne, är smart och går inte enbart på sina känslor som så många andra tjejer gör i dagens litteratur. Dessutom går hon igenom en stor förvandling under bokens gång när hon lär sig att det regeringen säger inte alltid stämmer och att hon måste se med egna ögon. Day var vänlig, förstående och brydde sig väldigt mycket om sin familj, han var definitivt den sortens kille jag kunnat tänka mig att vara ihop med.
   Jag är väldigt nöjd med att Lu slängt in en sådan karaktär som Thomas. Det är alldeles för vanligt att den rollen som han har blir ansiktslösa, känslokalla typer som bara lyder order, men i Legend får han chansen att utveckla en personlighet (även om det inte är världens trevligaste personlighet).
   Tess och Days relation. Äntligen en bok där en tjej och en kille är kompisar utan att den ena är olyckligt förälskad i den andra!
   Kvinnosynen. Till skillnad från den senaste dystopiska boken jag läste, The Inferior, så verkar Lu inte ha speciellt svårt att föreställa sig en framtid där kvinnor och män är helt jämställda. June är tjej och det är aldrig någon tvekan om att hon har en framgångsrik framtid i armén framför sig, och hennes patrulledare och "chef" är en kvinna (en ganska ondskefull kvinna).
   Själva storyn och världen var helt okej, kändes tillräckligt trovärdig och fungerade bra för mig. Det varierade mellan action och lite lugnare scener, och båda sorterna var mer än tillräckligt spännande för att jag ivrigt skulle fortsätta att vända blad. Den var dessutom relativt lättläst och trots att den var på engelska så hade jag inga problem med att hänga med i handlingen.

Sedan kommer vi till de lite sämre sakerna. Egentligen var det inget som störde mig så där jättemycket, men det var tillräckligt för att dra ner betygen ett pinnhål.
   Både Day och June känns lite omänskliga. De är bara femton år gamla men klarar av strider som om det var trettio och tränat hela livet, de klättrar helt utan rädsla flera våningar upp på skyskrapornas väggar, hoppar mellan tak och faller två och en halv våning och klarar av att gå därifrån efteråt. Dessutom känns de för... smarta. Vid ett tillfälle försöker June lösa en slags bokstavskod och memorerar utan problem mängder av helt random bokstäver och ord i huvudet, utan att ens oroa sig att glömma bort någon av dem. De lägger märke till alldeles för många detaljer som är näst intill osynliga och tänker för snabbt. Visserligen är det meningen att de ska vara över medel i typ allt, men det finns en gräns på hur skickliga och smarta de får vara utan att bli utomjordingar från planeten Krypton.
   Romansen mellan Day och June känns aldrig riktigt äkta. Eller, det kändes som om de var kära, men jag missade liksom hur det gick till när de blev kära. Ena sekunden var de totala främlingar för varandra, nästa sekund hånglade de. Lite mer utveckling innan hade varit bra.
   Mysteriet, vad the Republic dolde för alla sina invånare och vem som mördade Metias, var lite väl lätt att lösa.

Om de inte varit för det negativa så hade Legend fått fyra av fem rosor, men den hade ändå saknat det där lilla extra som krävs för full pott. Känslan av att den ska vara originell, chockerande, romantisk och omöjlig att lägga ifrån sig saknades. Men det är ändå en mycket bra bok och jag längtar väldigt mycket efter uppföljaren (om det blir nån, men det verkade som det med tanke på slutet)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar