måndag 2 januari 2012

Grottbjörnens folk av Jean M. Auel

Flickan Ayla är bara fem år när hennes familj dör i en jordbävning. Förtvivlad och vettskrämd flyr hon in i skogen, men ensam har hon inte en chans att överleva. Det dröjer inte länge innan hon är på väg att svälta ihjäl och dessutom såras allvarligt av ett grottlejon, och hennes liv hänger på en skör tråd när en klan med neanderthalare hittar henne. Även om han är tveksam till en början så beslutar ledaren Brun att hon får stanna, och Ayla adopteras av klanens medicinkvinna Iza.
   Men Ayla är inte en neandertalare utan en cro-magnon, och hon är inte anpassade att leva klanens liv där kvinnorna tjänar männen likt slavar. Detta leder henne in i en mängd olika problem.

Vi får under bokens gång följa Aylas utveckling från liten flicka till kvinna (eller, egentligen är hon bara runt 13, men på den tiden blev man "kvinna" mycket tidigare), alltså utspelar sig historien under en ganska lång tid. Det märks ganska tydligt på att den dessutom är ganska tjock (drygt 500 sidor).
   Men personligen stördes jag aldrig speciellt mycket av bokens längd, det tog mig bara längre tid at läsa ut den än vad det vanligtvis gör mig. Berättelsen om Ayla är spännande även om det inte alltid händer så mycket, till stor del tack vare att jag är väldigt glad i fakta. Historien utspelar sig för ungefär 25 000-35 000 år sedan, och jag suger glatt i mig allt jag kan få veta om hur människorna levde då. Det pratas om jakt, läkemedelsväxter, kläder, boende, socialt liv och en massa annat som jag är nyfiken på. Nu vet jag att författaren hittat på det mesta och att ingen vet hur folket egentligen levde på den tiden, men teorier duger för mig (mest med tanke på att jag inte kan få något bättre såvida jag inte uppfinner en tidsmaskin). Bara ibland kan det bli lite långdraget med hela sidor fulla av beskrivningar på växter och hur man tillverkar diverse saker, men det kan jag leva med.
   Dessutom känns hela konceptet med en människa som lever med neanderthalare annorlunda och originellt, inte alls som något jag läst tidigare.

Boken är skriven i allvetande-form, något som vanligtvis brukar reta mig. Jag brukar få känslan av att jag inte får chansen att lära känna huvudpersonen när berättandet hoppar omkring mellan en massa olika personer, men i Grottbjörnens folk får jag inte alls den känslan. Kanske beror det helt enkelt på att det är en väldigt lång bok och jag får mer tid att lära känna Ayla, men hur som helst har jag aldrig något problem med att personifiera mig med henne. Hon är en tuff och intelligent tjej som vet vad hon vill och inte ger sig förrän hon fått det. Ibland känns det lite som om hon är äldre än vad hon faktiskt är, för hon är väldigt mogen med tanke på hur ung hon är. Men när vi får insyn i hennes tankar så känns de fortfarande väldigt barnsliga och mer passande hennes ålder.

Grottbjörnens folk får en välförtjänt fyra, och om den varit lite mindre tjatig på sina ställen så had jag kanske övervägt att ge en full pott.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar