tisdag 24 januari 2012

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren



En dag hittar Minoo och Linnéa en kille som tagit livet av sig på skolans toalett. Detta blir början på en rad händelser där sex flickor som är helt olika varandra tvingas samarbeta och lita på varandra för att ha en chans att kunna överleva. Ondskan är ute efter att döda dem och förstöra deras värld, men frågan är om det är tillräckligt för att få dem jobba tillsammans.
   Samtidigt som ondskan smyger sig närmare fortsätter det vanliga livet med skola, relationer och familj, men de har blivit tillsagda att inte lita på någon.
   Inte ens på den stora kärleken.

Det här var andra gången jag läste Cirkeln, och det gjorde jag mest för att förbereda mig inför provspelningen som jag var på förra helgen (mest för skoj skull då jag inte är mycket till skådis, men om jag mot alla odds lyckas få en roll så ska jag berätta) men också för att återuppleva en bra bok.

Bland det jag tycker bäst om i boken är karaktärerna, inte för att de är så älskvärda (en del av dem är riktigt otrevliga), utan för att de är så verkliga. Personligen känner jag igen mig väldigt mycket i Minoo men också lite i Anna-Karin. I början tyckte jag så där halvbra om dem allihopa, men allteftersom historien blev längre så växte också karaktärerna och i slutet känner jag att jag lätt skulle kunna vara kompis med dem (med kanske ett undantag). Det är lätt att skilja mellan dem och när det byter berättarperspektiv hade jag aldrig problem med att ta reda på vem som var vem, och det är imponerande att författarna lyckats ta i många fall riktigt otrevlig karaktärer och göra dem sympatiska genom att visa att de helt enkelt är människor.

Dock retar jag mig lite på Vanessa. Hon dejtar en kille som är fem år äldre, arbetslös, bor hos sin mamma och langar knark. Jag kan köpa det, det kan jag, men Vanessa intalar sig att han är värsta guden och att alla som säger något annat är dumma i huvudet. Dessutom (spoilervarning!!) är det hur tydligt som helst att hon är kär i någon annan och bara inte lyckas förstå det (slut spoilervarning!!).
  
Jag skulle önska att takten i boken var lite snabbare, men den funkar helt okej som det är. I det stora hela blir det inte så mycket övernaturligt utan väldigt mycket vardagligt liv, vilket självklart gör att vi får fler tillfällen att lära känna karaktärerna. Trots att det inte alltid händer så mycket blev jag aldrig uttråkad och var alltid lika glad att vända blad, men jag fick inte den där besatta känslan av att inte kunna lägga ner boken som man får då och då (inte särskilt ofta dock).

Jag tyckte att författarnas sätt att skriva var helt klart godkänt, kanske hjälper det att de var två. Språket hade ett fint flyt och som jag nämnde tidigare så märktes det en tydlig skillnad mellan de olika karaktärernas sätt att tänka och vara. Texten är spännande även när det inte händer så mycket, miljöbeskrivningarna är tydliga och det är inte så svårt att se den dystra hålan Engelsfors framför sig.

På tal om det så tycke jag att det är lite synd att ALLA hatar Engelsfors så mycket. Jag bor själv i en liten håla och kan så att jag är helt nöjd med det och tycker inte att det är så hemskt som i boken beskriver det. Sveriges landsbyggd håller redan på att avfolkas, det borde inte uppmuntras.



Nu längtar jag efter del två, Eld, som kommer ut i april, och del tre, Nyckel.
Samt såklart filmen, även om jag knappast kommer ha en roll i den

2 kommentarer:

  1. Va spännande att ändå gjort en provspelning, jag håller tummarna för dig! :)

    SvaraRadera
  2. Tack :) Men de tar bara ut ca 50 stycken av 1000 sökande så jag har inte så stor chans x)

    SvaraRadera