söndag 11 december 2011

Carrie av Stephen King

För Carrie White har livet aldrig varit enkelt. Hon bor tillsammans med sin fanatiskt religiösa mamma, i skolan är hon gravt mobbad och ingen tar henne på allvar. Men efter att skrattat åt en förtvivlad Carrie får en av flickorna i hennes klass plötsligt dåligt samvete. Hon övertalar sin pojkvän att gå med Carrie på skolbalen, bara för att ge henne något fint att minnas. Men en några elever på skolan är fast beslutna att förstöra kvällen för Carrie. Vad de inte anar är vad hon är kapabel att göra för att straffa dem alla...

Carrie är skriven av skräckens mästare Stephen King, men jag kan inte påstå att den är speciellt läskig på ett sätt som ger mig kalla kårar. Däremot är det skrämmande vad eleverna gör mot Carrie, hur fruktansvärt elaka de är. Carries mammas fanatism är skrämmande, hela Carries liv är skrämmande. Ingen borde behöva leva på det sättet. Och ja, jag är medveten om att det bara är en bok, men jag tvivlar inte på att det finns barn och ungdomar (och vuxna, för den delen) som blir behandlade som Carrie i verkligheten. Och det är fel, fruktansvärt fel.
   Men framför allt är Carrie en fruktansvärt sorglig bok. Då och då läggs det in stycken som handlar om vad som hänt efter boken slut (som jag misstänker att de flesta redan känner till) och vi luras aldrig att tro att det kommer bli ett happily ever after slut. Ända från början försår man att något alldeles vidrigt kommer att hända.

Bortsett från det sorgliga och hemska så är boken ganska medelmåttig. King skriver på ett lite speciellt sätt och slänger ganska ofta in parenteser där man får se vad karaktärerna verkligen tänker, innerst inne, vilket är lite smått obehagligt eftersom de sällan tänker på något trevligt. De här parenteserna skulle kunnat vara rena genidraget om de använts med lite begränsning. Nu slänger King in dem så ofta att de är mer irriterande än intressanta.
   Karaktärerna är helt okej, inte fantastiska men har ändå tillräckligt mycket personlighet och djup för att kunna skiljas åt som olika personer. Deras tankar känns äkta på ett obehagligt sätt som många författare inte riktigt vågar sig på att skriva. En människas huvud är inte alltid den trevligaste platsen och boken är smockfylld med mörka tankar. Carrie till exempel är inte ett dugg förstående mot mobbarna, som personer i böcker oftast är. Hon vill gärna se dem alla döda. Och varför skulle hon inte vilja det? De har trots allt förstört hela hennes liv. Det kanske får mig som läsare att bli lite obekväm och Carrie som person lite mindre sympatisk, men det är utan tvivel trovärdigt.

Jag hoppades att den här klassikern skulle vara en fullpoängare, men jag ger den faktiskt bara en trea. En stark trea förvisso, men ändå bara en trea. Den var ganska bra, men inte fantastisk på något sätt.


1 kommentar: