söndag 20 november 2011

Tjuven Althalus, andra boken: Knivens sång av David & Leigh Eddings


I tidens gryning skapade guden Deiwos världen, något som inte ansågs som särskilt populärt hos hans bror, demonen Daeva. Daeva står inte ut med världen och vill att allt åter ska bli kaos, och om ingen stoppar honom och hans utvalda människor så kan han mycket väl lyckas...

Slutstriden närmar sig för tjuven Althalus, gudinnan Dweia och de andra utvalda. Den onde demonen Daeva och hans "medhjälpare" Ghend börjar bli desperata och tar till allt vildare åtgärder för att vinna kriget och lägga världen för sina fötter. Men det är inget Althalus och hans vänner tänker låta dem lyckas med, även om de sätter sina egna liv och självaste världen på spel för att stoppa ondskan.

Jag hoppades verkligen att det skulle bli bättre, det gjorde jag. Men Knivens sång tar upp där De utvalda slutade och fortsätter på ungefär samma sätt. Jag hade en svag förhoppning om att "elakingarnas" enorma dumhet bara var ett mycket väl genomtänkt spel så att de senare kunde lura Althalus så att det blev en riktig strid, men nä då. De fortsätter traska runt och vara superkorkade genom hela boken. 
   Och det funkar helt enkelt inte, det ska inte vara så. I en strid på gott och ont ska sidorna vara någorlunda jämbördiga, eller så ska de onda vara bättre så att de goda verkligen måste anstränga sig för att vinna. Det är så man gör en bok spännande. Men här verkar det som om de goda tänker på allt och de onda inte tänker på nåt. Egentligen har de samma förutsättningar, ja, de onda borde faktiskt vara mycket bättre eftersom de haft några tusen år på sig att öva på alla sina magiska knep. Men trots det lyckas de goda mycket bättre.

Sedan kan jag inte låta bli att reta mig på att allting ska bli så komplicerat framåt slutet. Var författarna tvungna att röra till det så? Jag förstod inte hälften av vad som hände, och det kan ha berott på att de lät en åttaåring förklara saker och ting. Inte bra. Speciellt inte som Gher (åttaåringen) har en tendens att göra saker mycket mer komplicerade än vad de faktiskt är.
   Och en sak till... I första boken fick jag intrycket av att Daeva helt enkelt ville förinta världen, eller allra helst göra så attden aldrig blivit till, men nu verkar de mer som om han vill ta över världen och bli den nya guden som alla dyrkar.

Till de bra sakerna då. Det är en ganska så lustig bok. På flera ställen sitter jag och småler över skämten och händelserna, och det är alltid bra. Sedan tycker jag att författarna precis som i första boken lyckats väldigt bra med att bygga upp sin värld och blanda fantasy med verklighet. Trots inblandning av magi och gudar så känns (det mesta) fortfarande vettigt. Jorden snurrar runt solen, stjärnorna är brinnande klot av gas och det finns ingen världens ände.
   Och så tycker jag väldigt bra om det mysiga slutet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar