söndag 6 november 2011

På liv och död i andra världskrigets skugga av Kim Kimselius

Theo och Ramona har förmågan att resa i tiden, men det är inte så fantastiskt som det kan verka. De kan inte kontrollera förmågan och när de en dag förflyttas till andra världskriget i Tyskland verkar situationen värre än någonsin. Med dem kommer nämligen Ramonas vän Ulrika, och hon vet inte ett dyft om tidsresor. Nästan genast skiljs de åt, och situationen verkar inte speciellt ljus för någon av dem...

Jag är följt böckerna om Theo och Ramona under en lång tid nu, och en sak som jag gillar är att det är fart och fläkt från första sidan. Det slösas ingen tid på att berätta om deras liv i nutids-Sverige utan hela historien utspelar sig i en annan tid.
   Dessutom tycker jag att det är kul att någon annan dras in i tidsresandet eftersom det för det mesta är bara Theo och Ramona (fast Ramonas kusin har ju varit med några gånger också. På tal om det så skulle jag vilja se mer av honom). Det är kul att få se lite av Ramonas vänskapskrets bortanför Theo, och det är intressant att se Ulrika utvecklas från en ganska osympatisk person till den hon är i slutet.
   Man lär sig en hel massa om andra världskriget genom att läsa boken och även om det ibland kan bli lite väl mycket fakta så är Kimselius för det mesta bra på att väva in den i historien på ett smidigt sätt.

Vad jag däremot inte gillar är att Kimselius hoppar mellan karaktärerna hela tiden, ibland utan att ens byta stycke i mellan. Det känns onödigt att läsa en sida ur en soldats perspektiv när han inte är med i historien något mer efter det, och det känns konstigt och rörigt när vi läser ur Theos perspektiv och det plötslig byts till Ramona i några rader innan det går tillbaka till Theo. Dessutom kan texten kännas en aning styltig och ansträngd på sina ställen, med en del irriterande ordupprepningar, men jag antar att jag kan leva med det.

En sak jag undrar över är: var är kemin mellan Theo och Ramona? Jag vet att de är jättekära och så och de är ett väldigt gulligt par, men de känns mer som bror och syster. De är förlovade, för guds skull, jag tycker att de förtjänar en riktig kyss och inte bara en puss på pannan. Jag skulle gärna se mer romantik och mindre gulligull mellan dem.

Jag ger boken en trea, med minus för den lite amatörmässiga texten och plus för spännigen och all  fakta.



Tips: om du gillar På liv och död i andra världskrigets skugga så finns det massor med andra böcker i serien, och de funkar ganska så bra fristående även om jag rekommenderar att man läser dem i ordning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar