tisdag 1 november 2011

Farsot av Charlie Higgson

Jack och Ed är två bästa vänner som bor på internatskolan Rowhurst i Storbritannien. Men deras vänskap sätts på prov när alla som är femton eller äldre förvandlas till blodtörstiga zombies. Och deras favoriträtt är barn. Jack, Ed och de andra pojkarna på skolan bestämmer sig för att det är för farligt att stanna kvar och ger sig av för att hitta en trygg plats, vilket är lättare sagt än gjort. De springer på Greg, en vuxen som säger att han är immun mot viruset. Men kan det verkligen stämma?

Farsot är definitivt spännande från första till sista sidan. Det är en massa strider och flykt hit och dit för att undkomma zombiesarna, och en väldig massa barn dör. Men jag kan inte påstå att det är speciellt läskigt. Äckligt, ja, läskigt, nej. Jag får lite känslan av att Higgson vet att han inte kan skriva på det sättet som får det att krypa i skinnet och får en att vilja sova med nattlampan tänd. Så istället satsar han på att göra allting så äckligt som möjligt. Det är ingående beskrivningar av var, bölder och ruttnade/mögliga lik, vuxna som staplar runt med sönderslitna käkar och barn som i slagsmål täcks av både var, blod och annat slem. Men sedan kan det vara så att jag faktiskt inte är speciellt lättskrämd när det kommer till böcker. Skräckfilmer skrämmer skiten ur mig även om de inte är speciellt läskiga, men böcker? Än så länge har bara en bok faktiskt skrämt mig, och det är Darlah, 172 timmar på månen. Det är en läskig bok.

Det är något med den här boken som jag inte kan låta bli att reta mig på, och det är att författaren envisas med att berätta från dussintalets personers perspektiv. Det är inte bara det att saker och ting blir lite röriga, utan man fäster sig heller inte lika mycket vid varje enskild person. Istället för att ha en eller två huvudpersoner och sedan bygga upp deras relationer till alla så har han en massa bikaraktärer som får någon rad här och där, och när de sedan dör känner man inte så jättemycket. En mängd nya karaktärer introduceras hela tiden och dör av ungefär lika snabbt.
   Men till Higgsons försvar kan jag säga att han inte försöker få saker och ting bättre än vad de är. I en värld där vandrande lik går omkring skulle inte många överleva, och det tar han hänsyn till. Huvudpersonerna går inte omkring med en magisk bubbla runt sig som gör att de överlever allting, småbarn klarar sig inte bara för att det är små och söta. Nu råkar jag vara en riktig lipsill som hatar när folk dör, men jag måste ändå acceptera att det vore hemskt orealistiskt om alla klarade sig.

I det stora hela var det en riktig bra bok, och även om jag inte fäste mig vid karaktärerna så mycket som jag skulle kunnat fanns det ändå en del väldigt sorgliga dödsfall. Det är spännande, fartfyllt och realistiskt. Till nästa bok kanske Higgson borde tänka på att ha mindre äckel och mer riktigt skräck. En svag fyra av fem rosor.

1 kommentar:

  1. viken tur att jag hittade din bokblogg. massa bra tips

    SvaraRadera