onsdag 12 oktober 2011

Raahas tidsmaskin av Tony Manieri

När Sam var väldigt liten försvann hans föräldrar spårlöst när de var på upptäcksresa och letade efter delarna till en uråldrig tidsmaskin. Nu, många år senare, får Sam i uppdrag av sin morfar att slutföra föräldrarnas uppdrag, fixa tidsmaskinen och leta upp morsan och farsan. Till sin hjälp har han klasskamraten Maya och tillsammans reser de runt i världen för att hitta delarna. Men vem är Maya egentligen? Och vad hände med Sams föräldrar för så länge sedan?

Huh, jag ryser i hela kroppen. Och inte på ett positivt sätt, heller.

Raahas tidsmaskin var en besvikelse. Visst finns det spänning när Maya och Sam upptäcker världen, och även om jag var tveksam till deras förhållande så tyckte jag bättre om det framåt slutet.
  
Men allting är så himla förenklat. Varje resa är bara ett fåtal korta kapitel, alla människor utom de allra viktigaste huvudpersonerna (typ, tre stycken) blir platta och försvinner/dör/glöms bort så fort delen till tidsmaskinen är hittad. Allting trycks ihop på för lite yta. Om Manieri kanske skrivit en bok till varje del, eller i alla fall gjort den tre gånger längre, så hade de olika historierna hunnit utvecklas mer. Nu dör en hel civilisation och Maya och Sam lägger inte ens lite tid på att sörja. De visste vad som skulle hända men funderade inte ens på att varna människorna! Nej, då hade kapitlet blivit för långt.

 Dessutom är allt plågsamt klichéartat. Huvudpersonen åker till Amazonas där kannibalindianer tror att han är deras gud (för att blond och ljushyad), de åker till en vulkan som inte haft utbrott på evigheter men lyckas få det precis när de är där, Maya ska offras, de träffar en skurk som matar sin husdjur (albinokrokodiler) med arbetare han är missnöjd med och detta är bara en liten del. Ahhh!
  
Sedan är allt så himla korkat och tillrättalagt. Maya och Sam bara råkar springa in i folk som kan hjälpa dem, bara råkar hitta ingången till en gravkammare som folk letat efter i hundratals år (och det var så enkelt att jag mår illa) reser i tiden innan maskinen är hel utan att vi får veta hur i hela världen det fungerar. Och sedan löser sig allt på ett mirakulöst sätt i slutet (i alla fall för huvudpersonerna, alla andra glömmer man ju bort)

Det enda jag faktiskt gillade var när Sam befann sig i Sverige och hade problem med sina kompisar eftersom han inte ville berätta vad han håller på med. Det kanske verkar konstigt, efter som jag inte gillar kompis-tjafs och guligull, men det var den enda delen av berättelsen som var trovärdig. Men till och med det ordnar sig på ett löjligt enkelt vis i slutet.

Den här boken riktar sig egentligen till lite yngre läsare än jag, men det betyder inte att man ska dumförklaras av läsa den. Visst, det är kul med action, men man behöver inte offra alla sina hjärnceller för att det ska hända något.

En svag tvåa, med lite plus för att Maya och Sam är ganska så gulliga tillsammans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar