måndag 31 oktober 2011

Intressanta böcker

Ashes, Ashes av Jo Treggiari
   Lucy lever i en värld där 99% av alla människor har dött av virus och olika naturkatastrofer. Hon bor ensam i Central Park och gör sitt bästa för att överleva och hålla sig borta från folk. Men en dag blir hon attackerad av vildhundar och nästan dödad, när en Aidan räddar hennes liv. Lucy förstår motvilligt att hon inte klarar sig själv längre och följer med Aidan och hans grupp med överlevare. Men problemen tar inte slut där: längs gatorna flyger "sweepers" omkring och nu är de av någon anledning ute efter Lucy...
Spännande spännande! Personligen är jag extremt nyfiken på varför dessa sweepers vill ha tag på Lucy. Är hon immun mot ett supervirus och deras lösning på ett botemedel? Har hon någon form av övernaturliga krafter som de vill kontrollera? Åh, jag måste veta!

Living hell av Catherine Jinks
   Sjuttonåriga Cheney har levt hela sitt liv ombord på ett rymdskepp. Besättning turas om att var nedsövd i några år medan de som är vakna ser till att allt flyter på som det ska. Men en dag går allting fel... de stöter på en radioaktiv våg och har ingen möjlighet att styra runt den. Resultatet blir att skeppet flyger rakt igenom och något mycket konstigt händer.
   Skeppet vaknar till liv, blir till en riktigt varelse. Och den här varelsens immunsystem har bestämt sig för att människorna ombord är ett virus som måste utrotas.
Det låter kanske lite väl otroligt, och omslaget är inte det vackraste, men jag har hört att den här boken ska vara riktigt bra. Dessutom så verkar den ju spännande och originell.

A long, long sleep av Anna Sheehan
   Rose är van att ligga nedsövd i stasis, varje gång hennes föräldrar åker iväg på något viktigt möte långt borta så fryser de ner henne. Men när Rose en dag väcks av en kyss så har det inte gått en vecka, som det var meningen. Det har gått sextiotvå år. Hennes föräldrar och första stora kärlek är sedan länge döda och hon sov rakt igenom de mörka tiderna som dödade miljontals människor. Nu är hon arvinge till sina föräldrara företag, vilket inte är så nämnvärt populärt bland aktieägarna. Så nu är någon plötsligt ute efter att lönnmörda henne.
Denna påminer mig lite om Across the universe och den boken tyckte jag ju ganska bra om. Är A long, long sleep värd att läsa?

30 days of books

Day 11 – A book you hated

Är det bara jag som har lite som gyllene regel att inte hata saker? Det känns liksom lite fånigt att hata något (filmer, artister, böcker) bara för att det inte faller en i smaken. Visst finns det böcker som jag tycker illa om, men hatar? Jag tror inte jag kan komma på några. Sedan kan det ju hjälpa att jag är ganska noggran när jag väljer böcker, jag läser inget som jag tror att jag inte kommer att gilla och resultatet av det blir att jag mest läser bra böcker. Men undantag finns ju.
   Jag tycker i allmänhet ganska så illa om House of Night serien, och för några år sedan läste jag en bok som hette Den röda planeten som jag definitivt inte gillade.

söndag 30 oktober 2011

30 days of books

Day 10 – Favourite classic book

Om jag ska vara helt ärlig så har jag nästan inte läst några klassiska böcker (om man inte räknar superförenklade barnversioner). I åttan skulle vi läsa Godnatt mister Tom, men jag tyckte att den var så tråkig att jag faktiskt fuskade och hoppade över de sista kapitlen. Men jag har läst några lite äldre böcker: Efter år noll (okej, den är skriven på åttiotalet och är alltså inte speciellt gammal eller speciellt känd), Legend och 2001: En rymdodyssé. Ingen av de här böckerna är väl någon riktig klassiker, förutom möjligtvis 2001, men jag tänker nog välja Legend av Richard Matheson, och det är mest för att den är post apokalyptisk och jag älskar post apokalyptiskt. Förresten så är filmen också bra, även om den då rakt inte följer bokens handling.

Tjuven Althalus, första boken: de utvalda av David & Leigh Eddings

Altalus ser på sig själv som världens bästa tjuv, för det är honom lyckan alltid ler mot och han lyckas så gott som alltid med sina stölder. Men en dag börjar saker och ting gå fel, minsta lilla inbrott misslyckas på de värsta sätt. Under ett helt år dras han med sin otur och till slut är han desperat nog att ta ett jobb av han man han aldrig träffat förut. Hans uppgift är att ta sig till Huset vid världens ände och stjäla en bok som finns där. Althalus gör som han blir tillsagd men när han väl tagit sig in i huset och hittat boken går det inte att ta sig ut. Han är inlåst i huset tillsammans med den talande katten Emmy och snart går det upp för honom att han inte är vem som helst, han är utvald av gudinnan Dweia. Och hon har en del viktiga jobb som hon vill att han ska utföra, som att rädda världen från den onda guden/demonen Daeva och hans utvalda.  

De utvalda börjar bra och fortsätter att vara spännande till någonstans runt mitten. Vi får lära känna Althalus och se hans relation till Emmy utvecklas, och sedan får vi följa honom runt i den här intressanta världen när han letar efter de andra utvalda. Det är en rolig resa, jag är personligen väldigt förtjust i personerna som blir en del av hans och Emmys lilla familj och tycker bra om (nästan) alla.
  
Sedan händer något. Den spännande historien övergår till någon slags krigsberättelse, men utan något riktigt krig. Alldeles för många karaktärer introduceras och ibland känns det som om Althalus liksom glöms bort. Vi får följa andra personers samtal där han inte är delaktig, och jag få lite känslan av att i de situationerna finns det ingen riktig berättare.
  
Och kriget sedan... det kan hända att jag helt enkelt har dålig erfarenhet av krig och inte riktigt hänger med, men en del saker verkar lite väl omöjliga och otroliga. Dessutom är alla fiender helkorkade. Där Dweias gäng med utvalda är intelligenta är Daevas utvalda mer som en skock ovanligt aggressiva får. Varför skulle Daeva vara så dum att han bara plockar in korkade människor som ska hjälpa honom att ta över världen? Det verkar inte riktigt vettigt. Han är trots allt en gud, han borde inte ha några problem med att hitta folk.

Till de bra sakerna sedan: jag är som sagt väldigt förtjust i huvudkaraktärerna. De är väldigt olika varandra och väger upp sina olika svagheter perfekt. Att se dem utvecklas som "familj" var roligt och till skillnad från allt taktik snack om hur de ska vinna ett krig så var det ganska så intressant.
   Och sedan är det en sak till, och det är att jag köpte hela grejen med gudar och gudinnor snabbt och bra. I vanliga fall är jag väldigt tveksam till att blanda in högre makter i böcker, men i det här fallet funkar det (till skillnad från Nyx i House of Night böckerna). Dweia förklar en hel massa saker för Althlus som många andra författare bara skulle låtit vara gudomligheter (t.ex. stjärnorna, klimatförändringar, världen ände som egentligen inte var någon ände mm). Den "magiska världen" känns mycket mer realistisk när allting faktiskt inte är magsik. Eddings har hittat en bra balans mellan verklighet och fantasy.

Till betyget då. Om De utvalda fortsatt på samma sätt som den gjorde i början hade jag nog gett den en fyra, men nu saktar den ner väldigt mycket fram mot mitten och blir bara en massa krigsnack utan riktig handling och därför får den en trea.


PS: Håll utkik efter recensionen av bok två, Knivens sång. Jag ska läsa den snart och hoppas att den är spännande rakt igenom. I det engelskspråkiga originalet var det här två böckerna egentligen en enda volym, så kanske funkar de bättre ihop än åtskilda. DS.

lördag 29 oktober 2011

30 days of books

Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving

Märkligt nog så tänker jag faktiskt skriva Vargbröder här, vilket kanske är lite konstigt med tanke på att den definitivt låter som någonting jag borde älska. Men av någon anledning ville jag inte ha den när jag såg den och om det inte vore för att min mamma köpte en och gett den till mig i present så hade jag nog aldrig läst den. Men läste den gjorde jag, och jag älskade den väldigt, väldigt mycket.

fredag 28 oktober 2011

30 days of books

Day 08 – Most overrated book

Här velar jag mellan The Twilight Saga och House of Night, men det är svårt att betämma sig. Twilight är en helt okej serie men den är INTE värd all den uppmärksamhet den fått: stora delar av böckerna är tråkiga och det snackas bara om evig kärlek och annat tjafs, de är liksom för kära i varandra med tanke på att de mer eller mindre tar livet av sig själva när de inte kan vara tillsammans (vilka bra förebilder, va?), alla måste prompt vara jättesnygga, vad är det för mening med det? Ska inte författare uppmuntra till att se på personligheten och inte utseendet? Och sedan, allvarligt, vampyrerna glittrar i solen.

Men där Twilight är helt läsvärd är House of Night bara skit. Huvudpersonen Zoey är elak, ytlig och otrogen och sedan blir hon arg när hennes pojkvänn(er) blir avundsjuka. Hennes kompisar är nästan lika jobbiga, de är extremt ytliga och irriterande och utvecklas inte ett dyft under seriens gång trots att det händer en massa saker som borde få dem att mogna. Dessutom har författarna (de är två stycken, mor och dotter) använt ett språk där de nog tror är typiskt tonårsspråk när det i själva verket bara är irriterande och jobbigt. Sedan är det hela den här grejen med vampyrguden... det verkar som om alla blivande vampyrer automatiskt blir troende, och det funkar väl för Zoey som har en massa uppenbarelser men hur är det med alla andra? Tänk om man är extremt jättekristen eller ateist? Vad händer då? Skulle vilja ha lite svar på det, tack.
   
Men till bokens försvar kan jag säga att den är ganska spännande på sina ställen, och med andra huvudpersoner (och författare) hade den kunnat vara bra.

I´ve made my deciscion, House of Night is the most overrated book of all time.

onsdag 26 oktober 2011

30 days of books

Day 07 – Most underrated book

Jag fick gå och kolla lite i min bokhylla för att komma på något bra, men jag tror nog att Vild av Boel Werner passar ganska så bra. Jag känner ingen som har läst den och när jag söker på den på google så hittar jag inte många recensioner.
   Den är hursomhelst bra och var en av mina favoritböcker för några år sedan. Handlingen är sådan att flickan Irma en dag upptäcker att hon börjar förändras. Jag tänker inte berätta hur eftersom risken är stor att du så kommer att tycka att det verkat lite fånigt. Hon blir i alla fall rädd och flyr ut i skogen.

Intresseklubben antecknar

Du har säkert märkt att det finns extremt mycket böcker där ute i världen, och nu hade jag tänkt tipsa om några av dem som verkar bra men som själv inte har läst än. Jag kan självklart inte garantera att de är bra, men de verkar lovande.

Girl in the arena av Lise Haines
   Lyn är dotter till en gladiator, faktum är att hon är dotter till sju många gladiatorer. Hennes mamma har gjort sig karriär av att gifta sig med gladiatorer, och när en av dem dör skaffar hon sig bara en ny. När Lyns senaste "pappa" blir dödad på arenan och motståndaren tar ett armband som hon gett till pappan ställs hon inför ett svårt val. Reglerna säger nämligen att hon nu måste gifta sig med segraren, eller slåss mot honom i en strid på liv och död...

Lite Hungerspelsstuk över den här, och alla vet väl att Hungerspelen är bäst. Men att jämföras med en så fantastisk serie sätter ju ribban ganska högt. Har Girl in the arena minsta chans att leva upp till förväntningarna? Jag hoppas det.


 Warm bodies av Isaac Marion
   R är en zombie, och som zombie går större delen av hans "liv" ut på att äta människor. Han minns ingenting av sitt tidigare liv, kan inte prata och ger sig då och då ut med andra zombies på jakt efter kött. R är inte speciellt förtjust i att äta folk, men han känner sig tvungen. Dels för att han inte ska svälta ihjäl och dels för att när han äter en människohjärna får han glimtar av minnen tillbaka. Men det är inte hans egna minnen utan offrets, och detta visar sig väldigt tydligt när han äter en man och genom hans minnen blir kär i hans flickvän, Julie...

Warm bodies verkar ju onekligen originell och annorlunda, men klarar författaren av att berätta en zombiekärlekshistoria utan att det blir löjligt? Enligt de flesta recensioner jag har läst så gör han det.


   Stopmouth lever i en hård värld där det gäller att döda eller bli dödad. I hans stam händer det då och då att jägarna inte lyckas komma tillbaka med tillräckligt mycket mat, och då måste några stammdlemmar offra sig för att resten av dem inte ska svälta ihjäl.
   När Stopmouth en dag jagar tillsammans med sin bror blir han övergiven och nästan dödad, men räddas av en kvinna som faller från skyn. Hennes namn är Indrani och hon är vacker, intelligent och helt olik människorna i stammen. Men vem är hon?

Den här verkar också väldigt originell. Jag riktigt längtar ihjäl mig efter att få veta mer om Stopmouths värld och vem Indrani är.  



Som ni kanske märkt är alla de här böckerna på engelska, och såvitt jag vet finns det inga förlag som planerar att översätta dem. Men jag kanske har fel, men det betyder inte att ni inte kan satsa på att läsa lite engelska. Det är väldigt givande.
   Jag återkommer snart med fler tips.
The inferior av Peadar Ó Guilín

tisdag 25 oktober 2011

30 days of books

Day 06 – A book that makes you sad Det finns så otroligt många böcker som jag kan räkna in här: Hungerspelstrilogin (då speciellt Revolt) De vandrande städerna-serien (i synnerhet den första boken), den sista Harry Potter boken (de andra är väl också lite sorgliga, men den sista tar allt priset), Battle Royale, Darlah, Ursäkta men din själ dog nyss, det finns inget slut! Nästan alla böcker är mer eller mindre sorgliga. Men jag kan ändå erkänna att bara två böcker (och inga filmer) någonsin fått mig att gråta. Och den ena av dem böckerna, Locke Laoras lögner, var egentligen inte speciellt sorglig och jag tyckte inte ens om personerna som dog. Men ändå satt jag och lipade som en liten barnunge.
Men det finns en bok som verkligen var nära att få mig att börjag gråta: Lova att du går tillbaka. Till skillnad från Locke Lamoras lögner, så var den faktiskt sorglig, och jag rekommenderar den verkligen, speciellt till alla djurvänner där ute.


måndag 24 oktober 2011

30 days of books

Day 05 – A book that makes you happy

Meb fy vad svårtdå, nästan allt ja läser är ju mer eller mindre sorgligt. Kanske hela Hästarnas ängel serien av Angela Dorsey, även om de också är lite sorgliga. Men de gör mig ändå glad eftersom de handlar om människor som faktiskt bryr sig om och hjälper hästar (och andra djur också, för den delen). Samtidigt harde en väldigt bra blandning av fantasy och realism. Någon dag för jag ta och läsa om hela serien och recensera dem här, det är ju trots allt ganska korta böcker.


söndag 23 oktober 2011

30 days of books

Day 04 – Favourite book of your favourite series

Svårt svårt. Ni vet ju redan att De vandrande städerna är min favoritserie, men vilken är min favorit i serien? Det är en tung fråga eftersom jag är väldigt förtjust i alla fyra böckerna, men jag väger nog ändå mellan den första och den sista.
   Efter mycket om och men... så tar jag den sista, Där världen slutar. Jag tycker väldigt mycket om slutet även om det är lite sorgligt, men samtidigt är det väldigt lyckligt och perfekt. Det var (nästan) precis som jag ville att det skulle vara. Den första boken var helt enkelt för sorglig.

lördag 22 oktober 2011

30 days of books

Day 03 – Your favourite series

Lätt, De vandrande städerna av Philip Reeve. Det är en väldigt, väldigt bra serie. Gå genast och läs den. Annars.

onsdag 19 oktober 2011

Yttersta offret av Richelle Mead


Rose Hahtaway sitter i fängelset för högföräderi. Om två veckor kan hon vara avrättad. Men Rose vet att hon är oskyldig, frågan är bara hur hennes vänner ska lyckas hitta tillräckligt med bevis för att frige henne på så kort tid. Svaret är enkelt: Rose rymmer tillsammans med Dimitri och alkemisten Sydney samtidigt som Lissa ställer upp i valet av ny regent.
   Men det är inte över där. Roses känslor för Dimitri börjar vakna till liv igen, men vad ska hon göra? Dimitri påstår att han inte kan vara tillsammans med henne och hon är fortfarande ihop med Adrian...

Då var det över. Jag har läst ut Vampire Academy, och jag tycker att den har fått ett värdigt slut. Det är spännande att följa både Rose och Lissa när de på olika sätt försöker ta reda på vad som har hänt, och de är båda väldigt intressanta personer. De är helt olika varandra, men passar ändå så bra ihop och ger två olika sidor av berättelsen.
   Mordgåtan var inte heller den lättaste att lösa... tror jag. Jag råkade nämligen ta reda på vem som var skyldig innan jag läste boken och blev alltså inte nämnvärt förvånad. Men jag tror inte att jag hade kunnat lista ut vem det var själv, men nu är jag ju inte så speciellt bra på deckargåtor.
   Och just på grund av att deckare inte är min grej så är jag väldigt glad över att Mead blandat upp detektivandet med lite slagsmål, lite romantik och till och med lite vän- och pojkvänstrauman.

Men jag jag har ändå lite saker att säga till om, och det har väl egentligen inte med själva storyn att göra. Det är Lissas politik jag i första hand retar mig på. Hon är visserligen bättre än de flesta andra kungliga (de verkar tycka att de kan tvinga dhampirerna att riskera sina liv samtidigt som de själva sitter och skvallrar, och alla icke kungliga får klara sig bäst de kan) men hon har en hel del fel och brister. Till exempel tycker hon att de ska börja med självförsvarsträning också för moroi, men att det ska vara frivilligt. Varför ska det vara frivilligt? Det är det inte för dhampirerna. Alla dhampirer som gick på S:t Vladimir fick lära sig självförsvar, även om de nu inte tvunget skulle bli beskyddare (men i hela serien fanns det bara en person som gått utbildningen och bestämt sig för att bli något annat, så pressen är ganska stor för att de ska bli just beskyddare). Om det är obligatoriskt för dhampirer borde det vara det för moroi också, eller så ska det vara frivilligt för båda.
   Sedan anser hon att de icke kungliga också ska kunna göra sin röst hörd, och det är ju bra. Men det är fortfarande bara kungliga som ska styra och ställ och regenten som tar de flesta beslut (behöver jag nämna att kungen/drottningen självklart måste komma från en kunglig släkt?). Rena diktaturen! De borde ha val där alla kan delta och alla kan rösta, inte bara kungliga idioter. Men det är ju bara min åsikt.

   Sedan är det en grej till. Rose besöker under sin flykt ett litet samhälle där det var vanligt att människor gifte sig med moroi, och detta tyckte hon var äckligt och primitivt.Så himla dumt. Om inte människor och moroi fått ihop det någon gång för länge sedan skulle det inte ens funnits dhamnpirer! Jag förstår att vampyrsamhället ska hålla sig borta från människorna, men det betyder inte att det kan finnas undantagsfall. Dessutom vore det ett bra sätt att skaffa fram fler dhampirer, de håller ju i stort sett på att dö ut.

Nu har jag pratat väldigt mycket negativt, men i får inte ta det på fel sätt. Yttersta offret var en fin avslutning på serien och de flesta sakerna löste sig på olika sätt (men jag hade velat att de hittade en riktig lösning till andemagigalenskapen). Lissas och Roses vänskap var som vanligt bra beskriven och känns äkta, och Roses Adrian/Dimitri problem är också fullt av känslor (men jag tyckte allt att hon löste det på ett lite väl elakt sätt)

Jag tänker ge Yttersta offret fyra av fem rosor, och om det inte varit för att jag ogillar det diktaturlika vampyrsamhället och Roses åsikter om människor och vampyrer så hade den fått full pott.


Kolla in spin-off serien Bloodlines! Där är det Sydney som har huvudrollen och Jill och Adrian ska tydligen vara med en del. Måste läsa den snart, första boken finns ju redan ute. Kanske rättas några av felen till här




30 days of books

Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times

När jag läser om en bok brukar jag inte läsa hela boken på nytt, bara vissa delar. En sida här och en sida där, mina favoritstunder och alla sidor där mina favoritkaraktärer finns med. Det är ganska ovanligt att jag läser om en bok från pärm till pärm, men jag gjorde det med Vargbröder häromdagen, och jag kan nog säga att vid de här laget har jag läst om den minst tre gånger.

tisdag 18 oktober 2011

30 days of books

Detta är något jag sett att en massa andra bokbloggar ägnar sig åt, så jag tänkte att jag kunde hänga på
Day 01 – Best book you read last year
Är det meningen att man ska komma ihåg det? Personligen kommer jag ihåg böcker som jag gillar, men inte specifikt när jag läste dem. Och jag har då rakt inte någon lista över alla böcker som jag läste förra året. Men låt mig tänka lite...
   Jag vet ett par böcker som jag läste för ett tag sedan, Battle Royale t.ex, men det kan ha varit i våras. Sedan har vi liftarens Guide till Galaxen (jag läste alla fem böckerna i en enda stor megavolym) men jag vet inte om jag tyckte att de var tillräckligt bra. Jag tror att jag läste den sista Vargbröder boken då också, men det kan ha varit ännu längre sedan. Svårt att ge ett rakt svar, men jag satsar nog på Battle Royale.


Day 01 – Best book you read last year

onsdag 12 oktober 2011

Raahas tidsmaskin av Tony Manieri

När Sam var väldigt liten försvann hans föräldrar spårlöst när de var på upptäcksresa och letade efter delarna till en uråldrig tidsmaskin. Nu, många år senare, får Sam i uppdrag av sin morfar att slutföra föräldrarnas uppdrag, fixa tidsmaskinen och leta upp morsan och farsan. Till sin hjälp har han klasskamraten Maya och tillsammans reser de runt i världen för att hitta delarna. Men vem är Maya egentligen? Och vad hände med Sams föräldrar för så länge sedan?

Huh, jag ryser i hela kroppen. Och inte på ett positivt sätt, heller.

Raahas tidsmaskin var en besvikelse. Visst finns det spänning när Maya och Sam upptäcker världen, och även om jag var tveksam till deras förhållande så tyckte jag bättre om det framåt slutet.
  
Men allting är så himla förenklat. Varje resa är bara ett fåtal korta kapitel, alla människor utom de allra viktigaste huvudpersonerna (typ, tre stycken) blir platta och försvinner/dör/glöms bort så fort delen till tidsmaskinen är hittad. Allting trycks ihop på för lite yta. Om Manieri kanske skrivit en bok till varje del, eller i alla fall gjort den tre gånger längre, så hade de olika historierna hunnit utvecklas mer. Nu dör en hel civilisation och Maya och Sam lägger inte ens lite tid på att sörja. De visste vad som skulle hända men funderade inte ens på att varna människorna! Nej, då hade kapitlet blivit för långt.

 Dessutom är allt plågsamt klichéartat. Huvudpersonen åker till Amazonas där kannibalindianer tror att han är deras gud (för att blond och ljushyad), de åker till en vulkan som inte haft utbrott på evigheter men lyckas få det precis när de är där, Maya ska offras, de träffar en skurk som matar sin husdjur (albinokrokodiler) med arbetare han är missnöjd med och detta är bara en liten del. Ahhh!
  
Sedan är allt så himla korkat och tillrättalagt. Maya och Sam bara råkar springa in i folk som kan hjälpa dem, bara råkar hitta ingången till en gravkammare som folk letat efter i hundratals år (och det var så enkelt att jag mår illa) reser i tiden innan maskinen är hel utan att vi får veta hur i hela världen det fungerar. Och sedan löser sig allt på ett mirakulöst sätt i slutet (i alla fall för huvudpersonerna, alla andra glömmer man ju bort)

Det enda jag faktiskt gillade var när Sam befann sig i Sverige och hade problem med sina kompisar eftersom han inte ville berätta vad han håller på med. Det kanske verkar konstigt, efter som jag inte gillar kompis-tjafs och guligull, men det var den enda delen av berättelsen som var trovärdig. Men till och med det ordnar sig på ett löjligt enkelt vis i slutet.

Den här boken riktar sig egentligen till lite yngre läsare än jag, men det betyder inte att man ska dumförklaras av läsa den. Visst, det är kul med action, men man behöver inte offra alla sina hjärnceller för att det ska hända något.

En svag tvåa, med lite plus för att Maya och Sam är ganska så gulliga tillsammans.

måndag 10 oktober 2011

Vargbröder av Michelle Paver


I Storskogens djupa mörker blir tolvårige Toraks far mördad av en demon i skepnad av en björn. Innan han dör tvingar han en vettskrämd Torak att svära en ed på att han ska bege sig till Värlsandens berg, för bara han kan be anden om hjälp att förinta björnen. Men det är ont om tid, snart står det röda ögat som högst på himlen och då blir demonen oövervinnlig.
   Problemet är bara att ingen någonsin lyckats hitta berget, och hur ska då Torak lyckas? Men till sin hjälp får han snart vargungen Ulv, som visar sig vara mycket klokare än vad man först kan tro, och flickan Renn, som går från fiende till vän. Ska de tillsammans lyckas rädda Storskogen och ta reda på vad för hemligheter som binder ihop Toraks förflutna med demonbjörnens skapare?

Vargbröder är en rysligt spännande bok som jag har älskat i många år. För några dagar sedan plockade jag upp den på nytt och läste igenom hela boken med ett leende på läpparna. Jag får riktigt nostalgiska barnomsminnen när jag bläddrar genom de välkända sidorna, och för mig kommer Vargbröder alltid vara en del av min uppväxt.
   Men nog om mig nu. Alla borde läsa berättelsen om Torak, och sedan kan man läsa den igen och igen och älska den lika mycket varje gång. Hela boken är fartfylld och spännande, men även i de lite lugnare bitarna är det intressant att läsa. Då får man lära sig mängder om hur människorna levde för sextusen år sedan, och på ett mycket roligare sätt än att bläddra i mögliga gamla historieböcker (missförstå mig inte, jag gillar historieböcker också, men helst utan mögel). Paver lyckas väva in fakta med fiction på ett väldigt smidigt sätt, och man märker knappt att man lär sig saker.
   Storskogen beskrivs på ett väldigt fint sätt. Det är inte bara "träden var gröna och fulla med löv" utan förklaringar på vilka träd som växer var, hur löven ser ut, olika sorters djur och spår efter djur, men utan att det blir långtråkigt med sida efter sida av miljöbeskrivningar.
   Jag skulle nog kunna säga att Torak och Renn hör till mina favoriter bland bokkaraktärer. Båda är modiga och smarta, men på helt olika sätt. De har sina personliga egenheter och talanger, och båda är väldigt sympatiska. De bryr sig om varandra och sin familj, de tänker på att behandla skogen med en respekt som idag vore helt enastående men som på den tiden var självklar. Båda har de fått övervinna stora förluster och svårigheter under sina korta liv, men båda har just klarat av dem med modet i behåll och utan att bli tokiga. Det är värt lite beröm.
   Och så Ulv. Jag ♥ Ulv. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om vargar, även om jag nu inte har en egen varg hemma i vardagsrummet. Det är något helt makalöst med dem, den vackra pälsen, de gyllene ögonen, samarbetet i flocken, familjekänslan de har gentemot varandra... vargar är något helt speciellt, och att läsa en del av historien ur Ulvs point of view var intressant.

Vargbröder rekommenderas främst till lite yngre personer, ca 9-12 år, men om du är lite/mycket äldre, känn dig inte nedstämd för det. Serien funkar för alla, gammal som ung, även om läsnivån är anpassa till de lite yngre. Men historien är alltid lika spännande.

Betyget, måste ni fråga? Fem av fem, såklart.