fredag 30 september 2011

Piraternas skatt av Emily Diamand


Zephs familj ligger illa till. Efter att hans pappa startade ett krig utan de andra pirtafamiljernas medgivande funderar de nu på att döda hela Zephs familj. Men det betyder inte att de kan strunta i kriget, och de har fått höra talas om Lilly och hennes dator. Så nu har Zeph ställts inför ett val: hitta Lilly och hennes dator, eller se hela sin familj dö...
   Samtidigt har Lilly och Lexy, premiärministerns dotter, också problem. Datorn håller på att få slut på batteriet och när de med hjälp av en professor från Storskotland försöker ladda om den händer de något. De väcker liv i en gammal krigsdator, och nu är inte bara piraterna och Storskottland ute efter Lilly och hennes dator längre, utan också uråldriga robotar som är beredda att gå igenom allt i sin väg...

Spänning, spänning, spänning! Del två i Emily Diamands serie är ännu bättre än ettan. Inte så mycket för historien egentligen, för i det stora hela är den ganska lik den första boken: kriget måste stoppas! Nej, vad jag gillar är Zephs förvandling. Han börjar äntligen gå från ett mordgalet monster till en något mera sympatisk person som fattar att också andra människor än han själv har ett liv. Och det sker inte snabbt heller, utan stegvis, som det skulle vara i verkligheten. Han förstår lite i taget i takt med att han får se mer av hur världen verkligen är. Till slut fattar han till och med att krig är någonting dåligt! Heja Zeph!
   Lilly har däremot gått nästan bakåt. Vid några tillfällen försöker hon rentav fly istället för att hjälpa sina vänner! Fast vem kan klandra henne? Hon är bara en liten unge, och till och med en beväpnad soldat hade velat fly i den situationen! Jag hade förmodligen också sprungit så snabbt benen bar mig. Men jag tycker om modiga karaktärer, de behöver inte alltid vara så... verkliga. Men när det väl kommer till slutstriden så tar hon sig i kragen och fattar några vettiga beslut.
På tal om slutstriden... den var lite väl smidig, faktiskt. Allting löste sig så himla perfekt. På sätt och vis var det ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar" slut, och sådana är väl också mysiga som omväxling. Det är skönt med lite mindre sorgliga, blodiga böcker efter att man läst Hungerspelen, men samtidigt var det väldigt orealistiskt.

Om det varit en bok för lite äldre personer så hade jag nog sänkt betyget ett snäpp, men nu är det ju inte det. Man får anpassa sig efter vad man läser, och i en bok som denna får man acceptera att allting inte måste vara superavancerat och supersorgligt. Nä, det här är helt enkelt en rolig, spännande historia för alla som vill ha lite action.

2 kommentarer:

  1. Jag tycker också att Zephaniahs "förvandling" är mycket stor och så. Det är det som är det bästa med boken tycker jag. Vet du om det kommer en fortsättning på boken för jag skulle vilja se hur det gick för Zeph.?

    SvaraRadera
  2. Har letat runt lite men inte sett att det ska komma en tredje del, tyvärr :( Men man vet ju aldrig, det kanske dyker upp en så småningom

    SvaraRadera