tisdag 9 augusti 2011

Metro 2033, Den sista tillflykten av Dmitry Glukhovsky


Har du någonsin läst något som du hade så höga förväntningar på men som när du väl läst det visade sig vara fullkomligt uselt? Metro 2033 är en sådan bok. Över allt läser jag bra recensioner, hör hur fantastisk den är, och själva storyn låter ju inte så dum, eller hur?

Världen har gått åt helvete ordentligt. Efter det tredje världskriget (där de föresten glatt användes atombomber och andra otäka vapen) har den sista människospillran i Moskva flytt ner i tunnelbanan för att inte bara undkomma strålningen, utan också alla monster som strålningen gett upphov till. Men bara för att de gömt sig under marken betyder det inte automatiskt att alla människor är säkra. Huvudpersonen Artiom får persoligen uppleva detta eftersom hans station i utkanten av "samhället" attackeras av nya, nästan osårbara monster. Han får i uppdrag av Hunter, någon slags monsterbekämpare, att bege sig till Polis (ett gäng stationer som bildat någon slags stad) för att skaffa hjälp att förgöra monstren innan de tar över hela metron.

Visst låter det spännande? Och det var det också. Ibland. Kanske. Nästan aldrig.
   Mitt största problem med boken var Artiom. Missförstå mig inte, han är en schysst kille, men så fruktansvärt irriterande. Hela tiden måste han avbryta historien med sina tankar om meningen med livet, Gud, vilken som är den rätta religionen, ödet, männsklighetens ondska och bla bla bla... Som om inte detta vore illa nog springer han hela tiden in i en massa filosofiska typer som han kan disskutera med i ett antal sidor. Argh!
   Men hans filosoferande hade väl varit okej i små mängder, för det är trots allt ganska så viktiga frågor. Men han håller på och tjafsa om dem hela tiden. Konstant.
   Sedan kändes det som om föfattaren ville trycka in för mycket i en enda bok. Artiom far från ena änden av tunnelbanan och tillbaka, upp och ner, hit och dit... Han måste tvunget på ett eller annat sätt besöka varenda jädrans station i hela metron, och boken byter story så ofta at jag ibland glömmer av vad det ursprungliga uppdraget var. Istället för en noggran historia blir det jätte många korta, personer introduceras och dör innan man lär känna dem och allting känns allmänt frustrerande.

Vad är bra då? När Artiom äntligen slutar upp med sitt filosoferande och faktiskt ger sig ut i tunnlarna med gasmask på och ett vapen i varje hand blir det riktigt spännande, speciellt för någon som jag som är både klaustrofobisk, paranoid och extremt mörkrädd (och jag är inte överdrivet förtjust i spindlar och sådant heller). Det skjuts, de flys, det hoppas och det göms i en väldig fart. Monster åker förbi utan att vi får veta vad de faktiskt är (lite jobbigt för mig som vill ha alla svaren på en gång) och jag kan säga att det finns en del otäcka saker där i djupet. Sedan finns det en del mindre otäcka saker också. Som ondskefullt vatten som hypnotiserar dig.

Det tog mig lång tid att läsa ut Metro 2033. Jag läste några kapitel, tröttnade, väntade några månader, läste lite till, vänade ett år... när jag väl läste ut den tror jag att det var mitt femte försök. Men inte desto mindre så tänker jag försöka med uppföljaren, Metro 2034 (kreativt namn, va?) och hoppas att det filosoferas mindre i den.
   Betyget? Utan allt tjat och med mera action hade det kanske blivit en fyra. Nu blir det en tvåa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar