torsdag 11 augusti 2011

Jagad av Meg Cabot

Spoilervarning för de som inte läst de tidigare två böckerna!

Efter en olycka där hennes kropp mosades under en platt-tv har Em Watts fått sin hjärna transplanterad till en supermodelen Nikki Howards kropp. Företaget Nikki jobbade åt sa att hon dog i en hjärnblödning och är beredda att rädda Ems liv i utbyte mot att hon tar över Nikkis jobb. Problemet är bara att Em är mer förtjust i att spela onlinespel än i att sminka sig. Och hon tycker definitivt inte om att behöva strutta omkring i underkläder på en catwalk. Dessutom är det bara hennes familj som får veta att hon faktiskt lever, och hennes stora kärlek, Christopher, är besatt av att hämnas hennes död. Men det tar inte slut där. Det visar sig att Robert Stark, Ems chef, har något riktigt lurt på gång. Och den riktiga Nikki Howard är inte ens död utan bara väldigt, väldigt förbannad på den som snodde hennes kropp...

Vem har inte hört talas om Meg Cabot? Författaren till En prinsessas dagbok (som jag inte läst) och en hel drös andra böcker (av vilka jag läst några). Känd som någon form av supermänniska. Men ärligt talat så är inte Airhead-trilogin speciellt super.

Kanske är det bara inte min boksmak, men i stort sett alla hennes böcker känns fånigt ytliga. Själva storyn i trilogin är smart: en knubbig, mobbad, dataspelsnörd byter hjärna med världens mest kända supermodell. Låter inte så dumt. Men det hela hanteras inte så bra. Istället för att tycka mer och mer om Em ju längre jag läste, desto sämre gillade jag henne. Hon gick från någon jag faktiskt kände igen mig i (okej, jag kanske inte är en dataspelsnörd, men jag bryr mig precis som Em inte om vad jag har på mig, sminkar mig inte och tycker allmänt illa om dagen utseendfixerade samhälle) till någon med känsla för både mode och smink som tycker att "lite mascara och läppglans gör stor skillnad". Blä!
   Var det inte meningen att den här boken skulle vara för "insidan räknas"? Här verkar allt hänga på utseendet.

Ett exempel: Em är en nördig, smart och inte speciellt snygg tjej (men hon är huvudpersonen så hon behöver inte vara så snygg, åtminstone inte tills hon får hjärnan utbytt) och den stora kärleken Christopher är en nördig, smart (men snygg) kille. Den här boken är ingen skillnad från övriga Cabot-böcker som jag läst (Hemsökt och Saknad serierna) där det bara är de snygga  killarna som räknas. Är man ful så får man skylla sig själv. Men samtidigt får hon ju inte verka för ytlig, så Cabot slänger in en massa icke-nördiga, korkade (men snygga) killar för att visa att det faktiskt är insidan som räknas. Bara utsidan är snygg den också.
   Till och med föräldrarna måste vara snygga. De kan ju inte vara som verklighetens föräldrar ofta är efter många hårda år med barn, jobb och slit: dubbelhakor, ölmage, skalliga, tunt hår och sådant. Alla måste vara perfekta. Såvida de inte är onda. Men ofta är de snygga då också.

Och så till karaktärerna: Nikki är den elaka korkade snyggingen (som dessutom har en liten, bjäbbig hund), bästa kompisen Lulu är den snälla korkade snyggingen, Brandon (Nikkis ex, Robert Starks son) är den elaka korkade snyggingen, manlig verision... Jag kan väl säga att trilogin inte jobbar med att ta bort fördomar om modeler, snarare tvärt om.
   Och sedan är det det där eviga tjatet med att en kille och en tjej inte kan vara kompisar utan att den ena pronto ska bli kär i den andra. Em och Christopher hade varit vänner sedan de var små men Em hade hela tiden varit hemligt kär i honom... urk. Allt annat än orginellt.

För bara storyn hade jag kunnat ge boken kanske en fyra, men nu måste ju någon skriva den också och tyvärr var det fel person. En tvåa

2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera