torsdag 4 augusti 2011

Grand opening och Hungerspelen

Mitt första inlägg någonsin på den här bokbloggen! Och detta första inlägg tänker jag tillägna en av mina favoritserier, just det, Hungerspelen!
   För kanske en vecka sedan hade jag ingenting att göra, och då fick jag för mig att läsa om hela trilogin, och jag älskade dem lika mycket nu som första gången jag läste den.
   Okej, lite kort om handlingen då (som om inte alla känner till den vid det här laget. )
   Katniss Everdeen är sexton år när hon blir en deltagare i hungerspelen, det värsta öde som finns för ungdomarna i distrikt tolv, där hon lever. Hon skeppas iväg till huvudstaden tillsammans med Peeta från sitt distrikt (han är för övrigt störtkär i henne) och 22 ungdomar från de övriga 11 ditrikten. Väl i huvudstaden stajlas hon, tränas och intervjuas i några dagar innan hon och resten av deltagarna slängs ut på arenan för att ha ihjäl varandra tills det bara finns en kvar, samtidigt som hela landets befolkning iaktar hennes varje rörelse i direktsändning. Som om inte detta vore illa noga så har Peeta berättat för landet hur hopplöst förälskad han är i henne, och Katniss kan inget annat göra än att spela med, i ett desperat försök att få både sig själv och Peeta levande hem igen.
   Stopp stopp! Har du läst tvåan och trean? Eller ens ettan?  För annars bör du inte fortsätta. Om du nu råkar vara som jag och inte har något emot lite spoilers kan du alltid läsa vidare, men du kan härmed se dig som varnad.
   I del två, Fatta eld, har Katniss och Peeta vunnit spelen, men det betyder inte att de är trygga. Trots att Katniss älskar Gale så ska nu hon och Peeta ut och turnera i hela landet, och det är livsviktigt att de verkar så förälskade som det bara är möjligt. För när Katniss lurade spelen genom att ha två vinnare tände hon gnistan till en revoluion, och nu tror folk runt om i hela Panem att de kan sätta sig emot regimen. Presidenten har personligen hotat Katniss om att hon inte klarar det så svävar inte bara hon utan hela hennes familj och alla hennes vänner i livsfara.
   I sista delen, Revolt, har, som du säkert förstår, befolkningen gjort uppror. Katniss befinner sig i Distrikt 13 och tolvan finns inte mer. Om det inte vore för att Peeta skulle varit kidnappad av regimen skulle saker och ting inte vara så illa, och Katniss har nu officiellt blivit revolutonens ansikte utåt. Men hon känner sig fortfarande som en bricka i ett spel, och hon kommer inte alls överräns med distriktets ledare, Coin. När sedan Peeta återvänder har något fruktansvärt hänt...
   Nog om handlingen. Till att börja med kan jag säga att Hungerspelen är en helt underbar trilogi som alla borde läsa. Katniss är en stark och självständig huvudperson, hon har ordentligt med överlevnadsinstinkt och trots att hon ibland kan verka lite självisk så bryr hon sig väldigt mycket om sina nära och kära. Jag kan tycka att hon är en lite väl kallblodig mördare, men i hennes situation är det väl inte så konstigt. Det som är lite roligt är att trots att ho haft en sådan hård uppväxt med döda förälrar, svält, tjuvjakt och hungerspel så är hon lite naiv. Hon är så gullig när hon tror att Peeta bara fejkar deras förhållande inför kamerorna och undrar hur han kan komma ihåg vad hon hade på sig första gången de träffades. Det är intressant att se hur deras kälek bitvis växer fram, och egentligen är mer som en stark vänskap. Det är en stor skillnad mot hur många ungdomsböcker är nuförtiden.
   Peeta tycker jag också mycket om, han är liksom så fullständigt hudraprocentigt genom god. Som någon form av ängel. Det är alltid Katniss so måste försvara honom och han bryr sig om alla. Jag måste säga att trots alltihop till en början bara är ett skådespel så passar han och Katniss väldigt bra ihop.
   Du måste vara beredd på att historien utvecklass ganska mycket under böckernas gång, i den första går det mest ut på att överleva de där veckorna och sedan är det över, men i de andra två är det plötsligt så mycket mer på spel. Jag uppskattar att Collins vågade göra den sista boken så mörk. Den utspelar sig trots allt under ett fullskaligt krig, och krig är aldrig trevliga. Katniss blir som folk blir i en sådan situation; hon dödar urskiljningslöst och efteråt är hon tom och håglös. Vad jag inte uppskattar är vad som händer Cinna och den rödhåriga stumma tjejen. De få såpass mycket uppmärksamhet redan från början att jag tycker att de förtjänar bättre än att bara sopas bort på det viset. Vi får aldrig reda på varför Cinna är så annorlunda alla andra huvudstadsinnvånare, eller vad den stumma flickan flydde från. Det känns lite sorgligt.
   All in all så tycker jag nog bäst om första och sista boken, även om jag blev lite chockad över hur mörk den sista var. Tillsammans som en serie så är det en av de bästa jag läst.
   Och som avslutning, jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar till filmen nästa år.

Hela trilogin tillsammans får fem rosor

1 kommentar:

  1. Åhh! Älskar boken! Collins har skrivit det på ett genomtänkt sätt Blev helt häpen av händelseförloppet i Fatta eld (Och jäkligt glad att det blev som det blev) Eftersom den faktiskt heter Hungerspelen och handlar om att Katniss förs in på arenan. Blir dock fundersam på hur de ska kunna separera Mockingjay-filmen i två delar, då den är väldigt känslosam och förklarande och actionen inte börjat i första halvan,(fortfarande riktigt bra) vilket är jäkligt svårt att kunna visa på film. Medans andra halvan av revolt är sprängfylld med action och känslor.

    SvaraRadera