måndag 22 augusti 2011

Battle Royale av Koushun Takami

För några år sedan såg jag på den japanska filmen Battle Royale och tänkte att tja, den var ju bra. Ett tag senare läste jag Hungerspelstrilogin och blev helt såld. Sedan hörde jag att Hungerspelen mer eller mindre var en kopia av den japanska boken Battle Royale och tänkte att oj, finns den som bok också? Efter det gick det några år när jag tjurade över att boken inte fanns översatt till svenska (däremot finns den på norska) innan jag till slut köpte den på Bokus. Nu måste jag tillägga att det var första gången jag gav mig på att läsa engelska böcker (jag köpte The maze runner och Zenith samtidigt) och att jag var ganska tveksam till hela grejen. Och så gick det ytterligare en tid innan bokpaketet dök upp på posten och jag packade upp en sexhundra sidors lång tegelsten och tänkte att hoppsan, den får nog stå i bokhyllan ett tag, kanske för alltid. Men så blev jag nyfiken och började läsa. Och oj vad jag älskade den.

Handlingen då. Huvudpersonen är Shuya Nanahara som går i klass 3B i en japansk skola (de är ungefär femton år gamla) och hela klassen har oturen att bli utvald till att delta i The Program. Det går i stort sett ut på att hela klassen på 42 elever släpps ut på en ö, försedda med varsitt vapen (allt från en kulspruta och gift till en gaffel och en pilkastartavla) en bomb runt halsen och med order att döda varandra. De har tre dagar på sig. Annars exploderar de allihopa. Shuyas bästa kompis (de hade bott på barnhem tillsammans) Nobu sätter sig genast upp mot reglerna och som resultat blir han dödad innan de ens blivit utsläppta på ön. Ungefär samtidigt förstår Shuya att Nobu var kär i en tjej i klassen, Noriko Nakagawa. Resultatet blir att han och Noriko slår sig ihop i ett försök att överleva. Som av en slump hamnar de också tillsammans med Shogo, den de minst väntat sig att jobba ihop med.

Vilken fantastisk bok. Fans till Hungerspelen kommer att falla huvudstupa för den här! Jag tycker väldigt mycket om hur Takami låter i stort sett alla eleverna få sin beskärda del av berättelsen. Trots att det är fyrtioen personer som ska dö så är det lika sorgligt varje gång. Vi får se berättelsen ur flera olika perspektiv alltftersom eleverna sållas bort, somliga återkommer flera gånger medan andra faller bort direkt. Det är definitivt positivt för någon som mig som vill ha alla svar. Till skillnad från när jag läste Hungerspelen så behöver jag aldrig undra över vad som hände med en viss person (Rävflickan! Brutus! Chaff! Tresh!) vilket är en stor lättnad.

Dessutom gillar jag hur personerna gestaltas (okej, jag erkänner, huvudpersonen är lite för perfekt: han är snygg, snäll, sportig, smart och spelar förbjuden rock på elgitarr) men i det stora hela känns de... varierade, helt enkelt. Det kan inte vara lätt att skriva en bok med över fyrtio personer och få dem att bli så olika varandra. Och jag måste säga att jag verkligen fäste mig vid de tre huvdpersonerna (Shuya, Noriko och Shogo) och ett visst dödsfall var minst lika sorgligt som Rue i Hungerspelen. Den enda personen som inte kändes trovärdig var den "onda" killen. Historien om hur han blev som han blev kändes lite väl otrolig.
   Dessutom fanns det med lite kärlek utan att det tog för mycket plats. Noriko var helt tydligt störtkär i Shuya (typ alla tjejerna var det) men han var fortfarande för upprörd över sin Första Stora Kärlek för att det ska bli en massa gulligull. Och en av killarna i boken var väldigt nära vän med en av tjejerna utan att de var kära. Äntligen! En kille och en tjej som kan umgås utan att en av dem blir kär i den andra!
   Och så en grej till. Det kanske kan verka lite som att det är en massa tjafs om att Shuya måsta beskydda Noriko för att hon är tjej och blablabla, men så är det inte. Okej, han räddar henne några gånger, men hon räddar honom också, och de samarbetar helt enkelt. Och de finns en del riktigt tuffa tjejer i boken (läs: kulsprutor, gift och liar som användes fritt fram. Plus fingrar att peta ut ögon med om man nu skulle bli avväpnad)

Finns det något negativt? Jag skulle gärna velat veta mer om världen de lever i. Större delen av historien fokuserar på själva spelet och vi får inte veta så mycket om hur alltihopa fungerar, vilket är lite synd. Men med tanke på att den redan är sexhundra sidor lång så måste man väl ta bort någonting.

Om du nu skulle öppna boken och tänka Oj, konstiga japanska namn så ge inte upp. Det gick faktiskt förbluffande snabbt för mig att komma in i de märkliga namnen (jag hade svårare för de ryska i Metro 2033).
   Och så en varning, om du har problem med sådant som blod och hjärnsubtans så ska du nog hålla dig borta. Bara ett tips.

Slutsatser? Varför tar sig inte de svenska förlagen i kragen? Norge har översatt den här otroliga boken! Men i Sverige verkar det fokuseras enbart på USA. Kom igen! Skaffa in lite mer utländsk litteratur!

Föresten måste jag passa på att rekomendera filmen och varna för mangan. Mangan är usel. Alla ser ut som om de är dubbelt så gamla och det känns som om den är skriven enbart för konstiga typer som vill se närbilder på sådant som utpetade ögon.Och i mangan så är det aktiskt en massa tjat om att tjejerna måste beskyddas! Urk! De tuffa tjejerna i boken görs om till mesar och perversa galningar. Nej, hoppa över mangan.

2 kommentarer:

  1. ÅH visste inte att den filmen byggde på en bok!

    Måste läsas ^^

    SvaraRadera
  2. Ja, filmen är visserligen bra men boken är MYCKET bättre :)

    SvaraRadera