måndag 8 augusti 2011

Across the Universe av Beth Revis

Tänk dig att båda dina djupt älskade föräldrar får ett jobb på en annan planet. Och för att ta sig dit måste de frysas ner och flyga genom rymden i 300 år. Tänk dig att du får chansen att följa med, lämna ditt liv, dina vänner, din pojkvän, planeten jorden, allt för att kunna vara med dina föräldrar. Tänk dig att du sedan väcks femtio år för tidigt...

Detta är vad som händer Amy i Across the Universe. Någon ombord på skeppet Godspeed stängde av hennes kryotank för att döda henne, men Elder, skeppets blivande ledare, hittar henne i tid och räddar hennes liv. Men det visar sig vara omöjligt att frysa ner henne igen och det är femtio år kvar innan skeppet når sitt mål, så Amy har inget annat val än att vänja sig vid livet i rymden.
   Men allt står inte rätt till på skeppet. Efter att en farsot dödade nästan hela besättningen för länge sedan har nu ett nytt system upprättats, det föds en generation var tjugonde år, och mellan de här generationerna föds Elder, som tränas av Eldest för att ta öer när nästa generation föds. Men besättningen beter sig inte normallt, de är tomma och känslokalla och som om inte detta vore nog går det en mördare lös på skeppet och Amy fruktar för sina föräldrars liv...

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Across the Universe. Det var utan tvekan en bok som var väldigt intressant att läsa, men jag kände mig lite dumförklarad av hela mysteriegrejen. Vad som gör besättningen bete sig som zombies visas övertydligt och det är barnsligt lätt att lista ut vem mördaren är och vilken dennes bakgrund är. (men det kom en del vändnigar som jag inte väntat mig)
   Samtidigt känns det inte som om boken egentligen bygger så mycket på mysteriet utan mer på Amys kamp att anpassa sig till sitt nya, hemska liv. Vi får följa henne genom flashbacks av situationer hon önskat att hon handlat annorlunda i innan hon blev nedfryst och skeppades bort från jorden, vi får se hur misstänksamma alla är mot henne för att hon ser annorlunda ut och beter sig annorlunda... ja, allt är helt enkelt vidrigt för den stackars flickan, hon ville ju inte ens ut i rymden till att börja med.
   Och sedan har vi Elder, skeppets upproriska blivande ledare. Han kommer inte alls överräns med Eldest, vilket jag definitivt kan förstå, gubben är en sykopat. Jag får aldrig riktigt intrycket att Elder är speciellt klipsk, men han har en del intressanta tankar om vad som är rätt och fel när det kommer till att styra folket. Defininitivt värt att disskutera. Och jag förstår att han blir ögonblicksförälskad i Amy, hela sitt liv har han vuxit upp med att det inte finns någon i hans ålder på skeppet, och så dyker Amy upp, och inte nog med att hon är vacker och lika gammal som han, hon kan tänka! Hon är inte en zombie om resten av besättningen! Men Amy har fortfarande inte kommit över sin gammla pojkvän (som hon misstänkte var otrogen mot henne men hon konfronterade honom aldrig, vilket hon ångrar en si sådär 250 år för sent). Deras relation rör sig hur som helst inte speciellt mycket, men missförstå mig inte, det är bra. Kärlek i verkligheten kommer inte som en blixt från klar himmel, den växer fram med tiden. Men omslaget till boken är definitivt lite missledande.
   En grej till. Jag läste i en recension någonstanns att de goda är heltigenom goda och de onda enbart onda. Jag kan inte riktigt hålla med (huvudpersonera är visserligen heltigenom goda men sedan är det "de onda"). Eldest är definitivt the bad guy, men han gör sina fruktansvärt dåliga val för att han tror att det är rätt. Han tror att han är tvungen att handla på det sättet för att hålla beättningen vid liv. Han må vara galen, men ond? Nej.
   Vad som retar mig lite är att en massa människor blir tokiga fram emot slutet. Det känns lite konstigt.

Okej, vad har jag för slutsatser?
   Across the Universe hade varit bättre om Revis hållit sig vid Amys och Elders relation, kulturkrocken och vad det finns för hemligeter på skeppet. Men tyvärr var hon tvungen att blanda in en mordgåta, vilken hon inte hanterar speciellt proffsigt. Men boken är ändå värd tre, nästan fyra rosor. Och jag ser definitivt fram emot uppföljaren, A million suns.




Visst är omslaget fint? Men de borde ha haft det till den första boken istället, för jag slår vad om att det blir lite mer kyssar i tvån än i ettan.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar